Etikettarkiv: julkalender

Merry Christmas… Eller nåt!?

Tjena!

Julen är här! Eller iallafall Lucia. Numera är det officiell en rättighet att bära tomteluva, lyssna på julmusik i bilen och fika med pepparkakor och lussebullar. Vad sägs om en berättelse? Jag lovar förövrigt härmed både dyrt och heligt att jag ska göra klart Saxmordet, men jag ska ut och resa och sen så är det ju Jul! Men jag SKA göra klart den! Tro mig den här ska ha ett slut! Men först, lite Luciastämning!

 

Vinden ven utanför fönstret! Snön som en gång fanns därute är borta. Men inte hoppet om en vit jul! Mamma hade lovat. Det hade hon. Hon svek aldrig det hon lovat. Aldrig någonsin faktiskt! För någon! Hon är en vacker kvinna, mamma. Med axellångt, blont hår. Oftast uppsatt. Hon är lång, nästan två meter. Snäll. Alltid stöttande. Pappa försvann. Mamma säger att han dog i en bilolycka för ett år sen. Men han var borta innan dess också. De var skilda. Mamma saknar honom fortfarande, det var pappa som lämnade henne, inte tvärtom. Kvar stod hon, en 24-år gammal kvinna tillsammans med deras nyfödda dotter, jag. En olycka, men aldrig så älskad. När mamma inte längre hade någon annan familj hade hon bara mig att älska, och mig älskade hon som om det inte fanns någon morgondag.

 

Jag var den enda hon hade, ensambarn som hon var, och utan föräldrar. Det var vi två mot världen.

 

Lucia var här. Vi skulle fira den som vi alltid gjorde. Fika med lussekatter, pepparkakor och glögg. Klä granen. Öppna varsin julklapp, lacka några andra paket. Skicka iväg lite julkort till vår snäva vänkrets. Gå och fönstershoppa på stan. Det var en tradition som vi hade sen… alltid egentligen!

 

”Alivia? Är du vaken?”, mammas röst var mjuk när hon gläntade på dörren, i handen hade hon fikabrickan, dukad som alla år.

”Ja.”, jag vänder mig om, tittar in i mammas glittrande ögon. Men det är något som inte stämmer. Pupillen rör sig snabbt. Hon är rädd. ”Vad har hänt? Varför är du rädd? Du ska vara glad!”

”Jag är inte rädd Alivia, jag är glad! Varför skulle jag vara rädd?” men hennes röst håller inte hela vägen, hon darrar på slutet. Det är uppenbart. Det är pinsamt att hon försöker dölja det. Att hon tror att jag går på det. Jag är inte så dum, tänk att hon faktiskt tror det. Det är som om något går sönder inom mig.

”Sluta mamma! Sluta bara, jag är inte så dum som du tror!”

”Alivia! Jag är inte rädd, jag tror inte att du är dum! Kom nu så att vi kan fika!”

”Du ljuger!” när jag uttalade orden insåg jag att det var sant. Hon ljög. Hon ljög aldrig. Aldrig någonsin! Inte min mamma! Hon hade aldrig ljugit förut. Aldrig! Jag reste mig från sängen och sprang förbi henne. Hon hade svikit mig. Det var oförlåtligt! Jag sprang ut genom dörren och ner för alla trapporna. Jag hörde mamma ropa bakom mig. Jag lyssnade inte. Hon hade svikit mig. Min älskade mamma hade svikit mig. Det var inte hon och jag mot resten av världen längre. Strax innan ytterdörren slog igen bakom mig hördes mammas röst en sista gång:

”Alivia!”

Men jag fortsatte ut i decembernatten. Medveten om vad jag lämnade bakom mig!

 

Sådär! Jag skäms lite nu faktiskt! Jag verkar aldrig kunna skriva något lyckligt! haha! Jaja, nu får vi se på julafton om jag kan få ihop något lyckligt då! 🙂

 

XoXo

Tove