Saxmordet 5

Hejhej!

Nu är jag tillbaka igen! Med ett nytt kapitel. Men innan ni får lösa det så måste jag bara säga att jag behöver en vecka till för att skriva klart den och kunna knyta ihop det på ett bra sätt! Så slutet kommer nästa söndag, inte denna vecka! Så, varsågoda!

Alena Nordström vaknade i sängen med det kritvita spetsöverkastet. Solljuset sipprade in genom en glipa mellan gardinerna. Hon hade sovit bättre än på länge. Igår hade hon inte rört sig utanför tomten sen hon kom fram. Hon hade städat och rensat ogräs. Enda gången som hon gick utanför den lilla gången som skilde hennes tomt från omvärlden var när hon satte sig i bilen och åkte och handlade. 
Alena gick upp och satte på kaffepannan. Hon bredde sig ett par mackor och gick ut i solen med sin kaffekopp välplacerad i handen bredvid mackorna. Hon satte sig i sin älskade solstol. Tittade ut på dammen som krusade sig under den stillsamma sommarbris som lekte i luften. Alena välkomnade den. Den påminde om att det var sommar på landet. Alena älskade den känslan. När frukosten var avklarad gick hon in och klädde på sig. En tunn, skir, vit blus och ett par ljusa jeansshorts. Hon satte upp sitt axellånga ljusa hår i en tofs och satte flipflops på fötterna. Hon hängde sin lilla läderväska med fransar och lång rem över axeln och gick ut. 
Enligt gammal sed här uppe var det mycket artigt att hälsa på hela grannskapet under andra dagen av sin vistelse. Första dagen var man oftast hemma och städade, packade upp, åkte och handlade och donade. Därför var det nu dags för Alena att göra som alla andra. Med lite tur kanske hon skulle bli bjuden på kaffe och fika. 
Hon vandrade runt bland husen. Men husen närmast Alenas stod tomma. Hon bestämde sig för att utvidga sin runda lite och kom in på den lilla promenadstigen runt dammen. Det första huset var rött med svarta knutar. Ganska likt Alenas när allt kom omkring. Hon knackade på och dörren öppnades av Alfvar Häggkvist. Han var en ung kille som semestrade här uppe i stugan med sin familj. Det var allmänt välkänt att han och Sofia hade varit ihop i flera år, men hur det hade tagit slut var okänt. Det ända som hade sipprat ut var att det hände vid stora eken vid dammen strax utanför Sofias tomt. Där hade de ristat in Sofia+Alfvar=sant i ett hjärta. En sax hade också varit med i bilden, men hur var fortfarande ett mysterium som alla var nyfikna på. 
”Hej Alena!”

”Hej Alfvar!”

”Vad gör du här?”

”Nä, jag är bara här och hälsar enligt sed, du vet!”

”Ja just det! Hur länge är du uppe då?”

”Nä det vet jag inte! Jag får se. Hela semestern kanske! Du då? Vad gör du här uppe?”

”Ja men du vet, morsan o farsan ville upp till stugan, o de ville ha mig me’! Så man va ju tvungen o ställa upp!”
Hans värmländska ådra satt kvar, även fast han försökt träna bort den. Alena fortsatte vidare när hon har pratat klart med Alfvar. Nästa hus var en liten vit stuga. Alena visste att det var någon nyinflyttad, men hon har inte hunnit hälsa än. Hon knackade på lite försynt, osäker på hur nykomlingen skulle ta det.
”Oui?”, en söt flicka på kanske 23 år öppnade dörren. Det var tydligt att hon var förvånad.

”Eh… hej? Jag heter Alena Nordström och bor lite längre bort. Jag kom igår och går runt och hälsar på alla idag.”, Alena bet sig i läppen. Arg på sig själv över att hon kanske skrämt flickan. Men hon bara log och fortsatte som att Alena inte hade betett sig som en klumpeduns.

”Ah! Me Oui! Jag ’eter Aurélie och jag kommer yfrån Frankryke. Jag ’oppas att vy ska lära känna varandra! Vyll dy komma yn på en kopp kaffe?”, som den kaffeälskare Alena var så tackade hon inte nej. Vem vet? Hon kanske skulle kunna bekanta sig med denna flicka med kraftigt bruten svenska. 
Aurélie öppnade dörren och lät Alena stiga in i en ytterst söt och pimpinett hall. Inredningen gick i mörkgrönt och vitt med murgrönor i fönstren. Huset var som alla andras: ganska litet. Men det här slog nog alla rekord. Det var bara ett rum plus en hall och en toalett. Det stora rummet agerade som kök, matplats, vardagsrum och sovrum. Allt bar inrett i mörkgrönt, vitt och djupt blått. Överallt stod murgrönor och rosa rosor. Förbluffad över att någon faktiskt kunde bo så här såg Alena sig omkring. Åreli eller vad hon nu hette stod borta vid diskbänken och grejade med det hon kallade fika. Kaffe fanns det iallafall. Men ingen bulle. Istället fanns där några små färgglada, ja pastelliga, kakor med någonting emellan och så fanns det också några trekantiga bruna saker som såg ut som piroger. Men Alena var ganska säker på att det inte var piroger. Iallafall inte i denna fransyskas lilla stuga. 
Aurélie gick ut genom en nätdörr. Alena följde efter. De kom ut i en trång trädgård med höga häckar på sidorna. Det fanns två träd, en ek och ett äppelträd. Mitt i trädgården stod en liten, liten grupp med utemöbler. Det var dit de var påväg. De satte sig på stolar på varsin sida det lilla bordet. Aurélie hällde upp kaffe i porslinskopparna. Men när hon tog upp mjölkkannan och höjde den över Alenas kopp hejdade Alena henne. Hon ville ha sitt kaffe svart.
”Men…! Det yr jy tradition y Frankryke. Dy kan inte tacka nej!”

”Nähä? Men nu gör jag det! För här i Sverige så dricker vi vårt kaffe svart! Så det så!”, Alena kände med en gång att hon hade något emot den här fransyskan som kom hit och trodde att hon var något. Mjölk i kaffet! Pyttsan! 
Alena reste sig, tackade artigt (eller inte) för fikat, och gick ut igen. Hon ruskade på sig och fortsatte gå på promenadstigen bredvid dammen.
Nästa hus var Beata Rudströms. En äldre dam som som varit aktiv i svenska armén i mer än 30 år. Hon är blind på ena ögat, sägs det iallafall, och är halt på ena benet. Numera var hon ytterst kramgo, men ytterst korrekt och bestämd. Hon var änka sedan länge, men på utsidan var det ingen sorg. Alena knackade på den ljusa trädörren. Beata öppnade snabbt.
”Ja hallå? Nej men hej Alena! Det var länge sen! Kom in på kaffe och bulle. Kaffet är svart förstås!”, Beata pratade lika mycket som Alena hade gjort hos fransyskan. Men nu var det ingen som blev skrämd. Det var lika rättframt som alltid här. Alena tackade och gick in i Beatas välstädade hall. Beata var en av de få som bodde här på heltid. Men ingen var förvånad. Beata var inte som någon annan. På ett bra sätt. De gick in i stugan och kom fram till ett uppdukat fikabord. Här var man alltid redo för besök, med fika därtill. Och man hade alltid koll på alla, och vilken färg de vill ha på kaffet. 
”Jaså minsann! Du är här nu! När började semestern?”, sa Beata när de hade satt sig. 

”Igår. Men fick tråkigt så jag tänkte att jag åker upp hit tidigare än planerat”

”Jaså minsann.”, sa Beata och smackade med tungan. 

”Mycket har hänt sen senast…!”, tillade hon sen eftertänksamt. ”Vi har en nyinflyttad! Aurélie tror jag det var. Fransyska. Efternamnet har jag glömt! Har du träffat henne?”, sin vana trogen inom sitt arbete så lyssnade Alena utan att avbryta, och helt enkelt låtsas som om hon inte träffat flickan. Vem vet, lite nya uppgifter skulle nog inte skada. Kanske skulle hon få reda på något av värde! Därför svarade hon:

”Va? Nä! Vart har hon flyttat in?”

”Grändstugan! Du vet? Lilla huset som ligger här bredvid? Bredvid Alfvar?”

”Ja just det! Har Per och Gunilla flyttat tillsist? Fick de det sålt?”

”Ser så ut! Men du! Hon är så snobbig! Mjölk i teet ska hon ha också, jäntungen! Inget hyfs!”, att Beata var irriterad gick inte att ta miste på. Alena kände sig nöjd med att inte vara den enda som var irriterad över kaffegrejen! Efter ett långt samtal med mycket skvaller reste sig Alena upp. Hon var ju faktiskt tvungen att hälsa på sista huset på promenadstigen. Sofias. 
Alena gick långsamt förbi den välklippta häcken. Solen sken. Fåglar kvittrade i träden. Hon njöt. Hon kom fram till den vackert snidade järngrinden. Hon greppade handtaget och öppnade. Den gnisslade lite i sina gångjärn. Men inte så mycket. Hon gick över grusgången och fram till den svarta dörren med portklapp i form av ett lejonhuvud. Hon knackade på och snart stod Sofia i dörröppningen. Det ljusa håret stod som en gloria runt huvudet och skimrade likt guld i motljuset. Hennes mun var smultronröd och ögonen klarblåa. Att hon var vacker var ett faktum, och det var inte svårt att se varför Andreas hade blivit förälskad i henne. Snart stod han bakom henne igen. Viskade något i hennes öra. Hon fnittrade. 
”Kom in!”, sa hon. Och Alena steg på. Vid verandabordet satt Kerstin. De hälsade på varandra. Men något längre prat blev det inte. Kerstin satt och läste tidningen, av deras många fikastunder ihop visste Alena att Kerstin inte ville bli störd när hon läste, och det förälskade paret hade bara ögon för varandra. 
Efter ett tag bestämde hon sig dör att gå, och när grinden slog igen hörde hon Sofia fnittra en sista gång

Så! Vad tyckte ni? Skriv en kommentar! Vi ses!

//Tove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *