Saxmordet 2

Hej!

Här kommer del 2 på min deckare! Hoppas ni gillar den!
Poliskommissarie Alena Nordström vaknade. Hon lyssnade och njöt utav tystnaden. Ingen väckarklocka, inga skrikande barn, ingen telefon som ringde. Semestern hade börjat. Äntligen! Hon tittade hastigt på väckarklockan. Halv elva. Dags att äta frukost. Hon klev sakta upp ur sängen och drog vant armarna genom den ceriserosa morgonrockens ärmar, fötterna sattes ner i de mjuka tofflorna som hon hade fått i 40-årspresent. Usch vad hon började bli gammal. Hon böjde sig ner för att plocka upp en bok som hon höll på att läsa. Kände hur ryggen stretade emot en aning. Lite träning skulle inte skada. Hon gick långsamt nerför trappan och in i köket. Satte på tekokaren och ställde fram mackor och pålägg på en bricka. Sakta kokades vattnet upp och hon hällde upp i en tekanna. Soffan i vardagsrummet var mjuk och skön. Hon zappade mellan kanalerna. Top model Sverige, någon föreläsning och ett antal barnprogram visades upp på skärmen innan hon slutligen stannade på Rapport. Hon myste medan hon tittade på tv:n där hon själv hade kommit upp i närbild. Inslaget handlade om en narkotikaförsäljning som pågått i flera år innan den tillslut upptäcktes av en man som var ute och rastade sin hund. ”Hunden hade reagerat starkt på dofterna och mannen hade ringt 112 då hunden blivit hög och börjat anfalla ett barn som gick förbi på trottoaren. 

’Jag förstår inte vad som har hänt med honom! Han brukar alltid vara så snäll!,, sa mannen i ett förhör med honom strax efter olyckan. Polisen undersökte huset och hittade flera olika droger och en cannabisodling i källaren. Männen som var i 30-årsåldern sitter nu häktade för bland annat narkotikabrott och medhjälp till barnmisshandel.”, informerar nyhetsreportern.
Yes! Jag fick ihop det, 13 kapitel kvar bara! Men men. Nu har jag ju kommit igång lite! Hoppas att ni hade en trevlig lässtund. Syns imorn!

XoXo

Tove

Deckare 1 (saxmordet)

Hej!

Som utlovat kommer första delen på en deckare! Trevlig läsning!

 

En sax. Så enkelt. Så vanligt. Saxen stack ut ur flickans bröst. Mission Completed. Gärningsmannen skrockade nöjt. Äntligen någon form av rättvisa i världen. Stegen som gick i leran var behagfulla. Imorgon skulle bli en bättre dag. Det var hen övertygad om.

 

Sådär! Första delen ute! Kort jag vet, men det blir bättre! Lovar, nästan. Jaja! Hoppas ni hade en trevlig läsning!

XoXo

Tove

Tjena!

Hej!

Som ni alla säkert har märkt, så är jag inte så aktiv just nu, och har egentligen inte varit i ungefär ett år! Faktiskt så var det ganska precis ett år sedan sen jag började blogga! Något jag också har märkt när jag läser igenom alla mina berättelser är att jag nästan aldrig skriver ett slut på mina berättelser.

Jag ska faktiskt göra ett ärligt försök nu att i två veckor skriva en deckare, publicera den här, och faktiskt skriva ett slut på den! Vad tycks?

För det är ju faktiskt så att en deckare kräver ett slut! Det är inte som vanliga berättelser då det bara är lite irriterande att någon bara slutar mitt i. Men en deckare hatar man om den bara slutar mitt i!

Så om två veckor (15/11 2015) lovar jag (nästan iallafall) att det ska ligga en färdig deckare i flera delar utlagd här! Trevlig läsning!

 

XoXo

Tove

Sara Ebenholts, konstnären!

Hallå hallå allihopa!
Hur mår ni?
Jag mår bra, och jag har en stor skrivarlust!
Hoppas ni har en bra läsarlust, för nu ska jag försöka få den här bloggen på fötter igen!:D
Här kommer min nya serie!

1
Ljudet av gummisulor mot gympasalens golv når mina öron. Basketbollarnas regelbundna dunsar blandas med de oregelbundna ropen som kommer i och med att någon gör mål. Jag sitter på sidan och iakttar. Mia och Emelie springer på varsin plan med varsin boll. Därför är det svårt för mig att veta vilken plan jag ska titta på.

Jag heter Sandra Ebenholts och jag är 17 år. Jag går på gymnasiet och läser det estetiska programmet. Jag vill bli konstnär. Det är ett riskfyllt arbete, jag vet! Men jag satsar allt och väljer att följa mitt hjärta!
Mina stora idoler är Monet, Dali och van Gogh. Monet är nog min absoluta favorit, om jag tänker efter. Hans målningar har alltid inspirerat mig. Impressionismen är så speciell! Bara det att det ser ut som krimskrams när man är nära och det blir så vackert när man är långt borta.

Mr Andersson blåser i visselpipan, idrotten är slut. Skolan är över för idag. Omklädningsrummet fylls snabbt med glada tjejer, varma och svettiga efter dagens basket.
”Sayonara losers”, hör man från Felicia innan dörren slår igen bakom henne. Mia och Emelie blir klara fort och vi går i samlad trupp till skolans cykelställ. Våra cyklar står längst bort i hörnet, under en stor ek som försänker cyklarna i en behaglig skugga. Min vita Monark står mittemellan mina två bästisars cyklar. Mias cykel är tuggummirosa medan Emelies är mörkt blå.
Vi kramar varandra hej då innan vi skiljs åt, Mia ska spela fiol och Emelie ska till sin mamma på Dramaten (som teatern kallas i byn). Jag ska hem.

Jag sätter hörlurarna i öronen och vrider upp Stay with me med Sam Smith på högsta volym när jag cyklar hem över ängarna. Jag möter min lillasyster Alice när jag svänger in mot nästa bys centrum. Jag parkerar cykeln på cykelparkeringen och går in på ett litet fik. Kaffeautomaten i skolan var trasig så jag led av kaffeabstinens under sista lektionen.
Jag hämtar cykeln och trampar vidare till byns restaurang. Det är det mest besökta stället i byn. Jag sparar till en egen bil och jobbar därför där.

Klockan slår sju när jag går ut och låser upp cykeln. Kylan borrar sig in igenom min tunna tröja när jag cyklar hemåt.

Mamma står i köket när jag kommer hem. Pappa sitter vid köksbordet. Båda ser helt knäckta ut. De mumlar knappt tack när jag ställer ner maten på bordet. Jag orkar inte lyssna på när de mumlar några lama ursäkter till varandra så jag ropar till Alice att maten är klar. Sen går jag och plockar undan pappas flaskor som står på diskbänken. Jag lägger alla flaskor i glasinsamligen, alla utom en. Den sista lyfter jag högt över huvudet innan den träffar diskbänken med en sådan kraft att den spricker. Då lyfter jag den igen innan jag låter den falla. Jag upprepar gesten tills flaskan är komplett trasig. Det går en liten stund innan jag inser att jag gråter. Stora, varma tårar smeker mina kinder.
Jag vänder mig och kastar den sönderslagna flaskhalsen på pappa som fortfarande sitter vid bordet, till synes oberörd över att jag slår sönder hans spritflaskor och kastar dem på honom.

Jag stegar ut ut köket, förbi Alice som står stel som en pinne i dörröppningen, rycker åt mig jackan och skolväskan och låter dörren smälla igen bakom mig. Natten utanför är sval och lätt att andas. Det märks att det börjar bli höst. Regndroppar faller. Himlen gråter med mig. Jag tar ett sista djupt andetag innan och låter doften från mammas blommor fylla mig innan jag går ut och låter även grinden falla igen bakom mig.

Cykeln står kvar på garageuppfarten och jag hoppar upp. Jag trampar som om det gällde livet, omedveten om vart jag ska.
men inom mig viskar en liten röst:
”Emelie”.

Ledsen!

Hej!
Ledsen att jag inte har uppdaterat på jättelänge! Problemet som ligger bakom detta är att jag dels inte har orkat, och dels att jag jag inte har några färdiga berättelser att lägga ut!
Därför kan jag inte avsluta detta som jag brukar med en berättelse, men nu vet ni varför jag inte är så aktiv längre!
Kommentera gärna om ni har några synpunkter! Ni vet att jag blir glad av det!

Hälsningar
Tove!

Någonstans långt borta!

Hej!
Hur ska jag börja?
Kanske traditionellt från början?
Någonstans mitt i?
I slutet?
Nej förresten, inte i slutet, då blir det inte kul!

Nu vet jag!
Jag börjar när olyckan skedde!

Det var en varm sommardag, antagligen den varmaste på hela året. Mamma, pappa, min lillasyster Elina, min lillebror Axel och jag skulle ut på picknick till floden några kilometer hemifrån. Vi tog vår alldeles för gamla bil där avgasröret hade spruckit men som vi aldrig hade haft råd att laga.
Tyvärr kom vi aldrig till picknicken, vi kommer aldrig att komma dit tillsammans igen, någonsin!
Jag går ofta till platsen själv nuförtiden. Jag har ingen annan som kan följa med mig, kommer aldrig att ha någon som kan följa med mig. Jag tittar ofta på trädet som tog min familjs liv, tänker på deras sista andetag innan jag själv förlorade medvetandet!
Tänker på när jag vaknade upp i en av sjukhusets vita salar och får veta att jag inte har någon familj!
Att jag var den enda som överlevde olyckan!
Jag borde inte ha gjort det!
Jag satt inte säkert, det var Axel och Elina som satt säkert!
Inte jag!
Det var pojkens fel!
Pojken som sprang över vägen efter sin boll, pappa som tvärnitade och slirade in i trädet som stod vid vägkanten!
Pojken som tog mina föräldrars och syskons liv. Utan honom hade min familj säkert varit i livet.

Piggys Gåta!

Det var en gång en liten gris som hette Piggy. Idag var mer speciell än vanligt för han hade en jättesvår gåta som nästan ingen kunde lösa. Piggy gick först till sin lillasyster som knappt kunde prata än och kollade om hon kunde lösa gåtan. Han sa gåtan och fick till svar:
”Nöff, nöff”.
”Jaha”
tänkte Piggy och gick till sin tvillingbror Knorre för att kolla om han kunde lösa gåtan. Likadant som till lillasystern så ställde han frågan och fick till svar:
”Jag vet inte”.
Då gick Piggy till sin storebror Nasse och sa gåtan till honom också i hopp om att han skulle lösa gåtan. Men nej, se där fick han på trynet,
inte ens Nasse kunde gåtan.
Då gick Piggy till mamma och ställde om gåtan till henne. Men, inte ens mamma kunde gåtan. Då frågade Piggy var pappa var och fick till svar att han var och handlade. I väntan på att pappa skulle komma hem så gick Piggy och ställde gåtan till:
moster, som inte kunde den, morbror, som inte kunde den, faster, som inte kunde den, farbror, som inte kunde den, alla kusiner som ingen av dem kunde den och sist men inte minst så gick Piggy till sin mycket lärda fröken miss Nassa och ställde gåtan till henne. Men, inte ens hans mycket lärda fröken miss Nassa kunde gåtan. Men hennes svar var:
”Nej jag kan inte men ställ den gåtan till rektorn, hon kan ännu mer än jag och kan säkert svara på gåtan.”
Piggy gick och kollade om rektorn var i skolan. Han kollade: på rektorns kontor, i matsalen, i personalrummet, i klassrummet för 1:an, för 2:an, för 3:an, för 4:an, för 5:an och för 6:an, på fritids och sist men inte minst så kollade han på skolgården. Men, ingen stans fanns rektorn. Då kom Piggy på att rektorn kunde ju vara hemma och eftersom Piggy inte kunde rektorns adress så gick Piggy tillbaka till miss Nassa och bad att få den. Han fick den och gick sen hem till rektorn. Han plingade på hos rektorn och blev insläppt. Han sa då gåtan men till hans stora förvåning så kunde inte rektorn den. Hon sa istället att han skulle gå till kungen som visste mer än hon och ställa gåtan till honom. Piggy fick saft och kakor av rektorn och funderade på om han skulle säga till mamma först eller inte.

Han bestämde sig för att inte säga till mamma först för han var rädd att hon skulle säga att han inte fick gå till kungen. Men det han var mest rädd för var att han skulle få en utskällning av mamma både om han sa till före eller om han inte gjorde det. Så begav sig Piggy iväg till kungen. Det gick fortare än man kanske tror för han fick skjuts av en snäll bonde som ändå skulle in till slottet. När de var nästan framme så släppte bonden av Piggy för att Piggy skulle gå in genom entrén och bonden skulle in genom köksingången. När han kom fram till palatsets stora port så stod det två stora soldater där och vaktade. De hejdade Piggy när han skulle gå in, men när han berättade sitt ärende så började vakterna att skratta. Så fick Piggy äntligen komma in. Han gick fram till kungen och bugade sig och ställde gåtan. Men kungen kunde den inte. Han skickade efter sin gåtlösare men inte ens han kunde lösa gåtan.
Gåtan lyder så här:
”Om ett äpple växer i toppen av ett träd, vilken sida är då rödast?”
Kan du lösa den?

Skriv svaret i kommentarfältet om du tror du kan!

Ha det bra!
Tove

Bilresan!

Hej!

Nu är halloween över och snart höstlovet också. Jag var uppe i fjällen över höstlovet och tänkte att det är jobbigt att åka bil! Men jag gissar att min lugna bilresa inte ens var hälften så jobbig som för denna mamma!
Denna är inte på engelska!

Halloween 8!!!!!

Happy Halloween!
Sista kapitlet!!!
Jag är faktist lite spänd skälv, även fast det är jag som skriver! 😀
Well well, here it comes!

”He’s a ghost just like I am” my mothers words walked straight to my heart and stopped there, it wasn’t the words about that there were ghosts that make me scared, it was the words about that there were both ded. Then I understand the word GHOST.
”Are you to ghosts?” My question was small and scared and I became more scared when I hear the answer.
”Yes love, WE ARE GHOSTS! Mohaha”
”Thats awesome!” I’d tryed to sound like someone that haven’t discovered that there parents were ded the second before.
”No, it’s not awesome Michell, because of were going to do what every ghost have to do!” Said my mother and my father walked further to me and in his hands he hold a knife. But I’m lucky, I was ded before I could feel the pain!

Halloween 7!

Tja!
Spända på fortsättningen?
Vad är pappan för något egentligen?
Ja frågorna är fortfarande många men hur många svar kan det egentligen finnas?

”Yes love, yes I’m a…”
”Your a…? What are you?”
”He’s a ghost!” Both my father and I jumped high when we were hearing a voice from an unexpected direction. My mother were sitting up in the bed, but it was something that wasn’t right. She sat up but the body were still liying down.
”He’s a ghost, just like I am!”