Någonstans långt borta!

Hej!
Hur ska jag börja?
Kanske traditionellt från början?
Någonstans mitt i?
I slutet?
Nej förresten, inte i slutet, då blir det inte kul!

Nu vet jag!
Jag börjar när olyckan skedde!

Det var en varm sommardag, antagligen den varmaste på hela året. Mamma, pappa, min lillasyster Elina, min lillebror Axel och jag skulle ut på picknick till floden några kilometer hemifrån. Vi tog vår alldeles för gamla bil där avgasröret hade spruckit men som vi aldrig hade haft råd att laga.
Tyvärr kom vi aldrig till picknicken, vi kommer aldrig att komma dit tillsammans igen, någonsin!
Jag går ofta till platsen själv nuförtiden. Jag har ingen annan som kan följa med mig, kommer aldrig att ha någon som kan följa med mig. Jag tittar ofta på trädet som tog min familjs liv, tänker på deras sista andetag innan jag själv förlorade medvetandet!
Tänker på när jag vaknade upp i en av sjukhusets vita salar och får veta att jag inte har någon familj!
Att jag var den enda som överlevde olyckan!
Jag borde inte ha gjort det!
Jag satt inte säkert, det var Axel och Elina som satt säkert!
Inte jag!
Det var pojkens fel!
Pojken som sprang över vägen efter sin boll, pappa som tvärnitade och slirade in i trädet som stod vid vägkanten!
Pojken som tog mina föräldrars och syskons liv. Utan honom hade min familj säkert varit i livet.

2 reaktion på “Någonstans långt borta!

  1. Elisabeth Eliasson

    Har jag inte läst det här tidigare? Det var väl det här du skrev på i våras och det blev bara värre och värre. . .nu hoppas jag på att få läsa slutet så småningom.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *