Saxmordet 7!

Tja!

Nu är jag tillbaka, efter en skön semester i Mexico!

God jul och Gott nytt år förresten! Hur har ni haft det? Har ni några planer inför det nya året? Här kommer iallafall det utlovade kapitlet!

Vinden blåste lätt i håret. Varmt och fläktande. Alenas virkade schal fladdrade lätt. Hon hade varit där i tre dagar och hade redan kommit in i semestermodet. Långa sovmornar, lätta sommarasallader, ingen stress och press. Allt var perfekt. Hon hade blivit bjuden på fika hos Alexanders. Solen sken. Humlorna surrade. Blommorna doftade. Hon schasade iväg några envisa myggor. Hon tänkte på posten hon fått imorse. På det puderrosa kuvertet som luktat malvor och rosor när hon öppnat det. Det var en inbjudan. Till ett bröllop. Det var väl det enda som sänkt hennes humör den här morgonen. Micke skulle gifta sig! Med en tjej som hette Vilda. Alena kände inte igen namnet. Men hon gissade att det var tjejen som han dejtat även under deras relation. Hon hade inte bestämt sig än om hon skulle gå. På ett sätt så ville hon visa honom att hon inte brydde sig om att det hade ett kraschat förflutna och tänkte gå. Men lagom när hon tänkt tanken kröp sorgen på. Han hade svikit henne. Bedragit henne. Och sånt gick inte att förlåta. 
Telefonen ringde. Hon kunde precis se Sofias hus bakom träden. Hon saktade ner och svarade:

”Nordström?”

”Tjenare! Hur är det? Waldorf här. Hörde att du fått semester!”, hennes nya chefs röst hördes i luren.

”Jotack! Jag gick igår!”

”Ja och sen såg jag på nyheterna imorse. Jävligt bra med den där röran hördu!”

”Tackar tackar. Det är väl bara att ta emot. Men du, mig lurar du inte! Jag känner dig! Vad vill du? Du skulle aldrig ringa mitt på blanka förmiddagen i semestertider bara för att gratulera till ett uppklarat brott! Fram med det!”

”Haha! Jo men det stämmer. Du, det har kommit in ett larm här på kontoret. Någonstans uppe i Bergslagen tror jag. Men hursomhelst. Jag tänkte på dig, har inte du en stiga där uppe?”

”Jo, ja. Nä men det har jag! Men du vet, jag har semester. Okej? Jag har jobbat övertid i ett halvår. Jag har rätt att ha ledigt nu. Remember?”

”Jag vet, men du. Kom igen. Bara det här fallet, du kan väl iallafall se om du hittar något?”

”Jag får se. Vart är det förresten? ’Någonstans i Bergslagen tror jag’ är inte någon särskilt bra förklaring.”

”Vänta lite, jag ska bara hämta adressen.” Alena hörde hur det skramlade i luren, sedan hördes en andfådd röst.

”Jo, nu ska vi se här…” papper prasslade i bakgrunden ”jo, eh, ja! Nu så! ’Ekergatan 27’ nej ’Ekargatan 27’ var det ja! Något du känner till? Enligt personen som ringde är det en ung flicka som mördats. Han kunde inte namnet på henne. Någon du känner?”

”Åh fan! Det tror jag! Jag är faktiskt påväg dit nu! Vem var det som ringde?”

”Vet inte, jo förresten, här! En hundrastare, Börje Johansson. 73 bast. Tror han var sommargäst på campingen. Räcker det?”

”Jo, men tack. Åh fan. Du jag måste sticka, hörs?”

”Eh visst! Är det i dina hoods eller?”

”Ja, men vi ses. Hej!” Hon la på och ökade takten. Hon sprang den sista biten ner mot Sofias hus. Hon tänkte på Waldorfs sista fråga ”är det dina hoods eller?” Ja det är det, och jag tror att jag vet vem som är död!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *