Ett dagboksutdrag från en tjej i åttan.

Kära Dagbok!

Idag är läget inte som igår. Tror jag. Jag orkar inte bläddra tillbaka och titta. Händerna darrar. Kan knappt skriva. Tårarna rinner. Hoppas ni kan läsa det här. När jag inte längre finns önskar jag att ni kan hitta den här och läsa vad det var som gick fel. Jag vet inte själv, men kanske kan ett par utomstående ögon se saker som inte jag har sätt. För jag vet bara att något är fel. Det är en känsla som jag snart inte orkar med längre. Snart hjälper inte de vita streckan på mina underarmar. Snart räcker det inte att springa tills det känns som om man kvävs, för det går inte att springa ifrån en känsla. Jag önskar att när du läser det här, så ska du veta att det inte är ditt fel, så länge du inte går/jobbar med min skola. Då är det ditt fel. Jag vill att du ska veta det. Om du är någon annan som står mig nära, så har du gjort allt du har kunnat. För även om inte jag har sagt vad som pågår i mitt huvud. Rösterna som pratar med mig, så har du alltid funnits där, och det är det som räknas. Det är inte ditt fel, skyll inte på dig för mitt val. Du kunde inte ana tecknen innan, för jag dolde dem väl. Du kunde inte ha gjort mer, för du har gjort allt som räknas. Du kunde inte finnas där mer för mig, för du fanns alltid vid min sida. Du kunde inte ställt fler eller andra frågor, för jag hade ändå inte svarat dig. Skyll inte på dig för mitt val, för det var jag som gjorde valet.

Kära dagbok. Ta hand om de som lever efter mig. De behöver hjälp. Stöttning, och någonting som hindrar dem från att gå lika sönder som jag gjorde. Låt de även läsa de delar då jag var glad. De behöver det.

Men jag orkar snart inte mer. Det är inte ditt fel. Men alla de som jobbade på skolan, ni borde ha märkt något. Märkt slagen, orden och skratten. Ni borde ha frågat mer om blåmärkena på armarna, om den alltid nedslagna blicken och den gången då en står bit av mitt hår saknades. Ni borde frågat om jag hade kompisar i klassen, och frågat vilka det var när jag sagt ja. Visat om ni brydde er. Och alla er i min årskurs. Ni borde slita er från väggen. Stå upp för de som far illa. Ett litet ord kan göra så mycket mer. Säg hej, säg sluta, säg någonting som kan lysa upp den andres dag.

Ni gjorde inte det för mig.

Imorgon när tåget kommer är jag borta.

Jag älskar er.

Kram

Darling

 

 

Hej!

Jag vill bara säga att det här är totalt påhittat! Det är inte mig som texten handlar om, inte heller om min familj, vänner eller någon annan jag känner till. Det här är bara ren och skär inspiriation.

Hoppas ni förstår det<3

Tove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *