Kategoriarkiv: Saxmordet

Saxmordet 5

Hejhej!

Nu är jag tillbaka igen! Med ett nytt kapitel. Men innan ni får lösa det så måste jag bara säga att jag behöver en vecka till för att skriva klart den och kunna knyta ihop det på ett bra sätt! Så slutet kommer nästa söndag, inte denna vecka! Så, varsågoda!

Alena Nordström vaknade i sängen med det kritvita spetsöverkastet. Solljuset sipprade in genom en glipa mellan gardinerna. Hon hade sovit bättre än på länge. Igår hade hon inte rört sig utanför tomten sen hon kom fram. Hon hade städat och rensat ogräs. Enda gången som hon gick utanför den lilla gången som skilde hennes tomt från omvärlden var när hon satte sig i bilen och åkte och handlade. 
Alena gick upp och satte på kaffepannan. Hon bredde sig ett par mackor och gick ut i solen med sin kaffekopp välplacerad i handen bredvid mackorna. Hon satte sig i sin älskade solstol. Tittade ut på dammen som krusade sig under den stillsamma sommarbris som lekte i luften. Alena välkomnade den. Den påminde om att det var sommar på landet. Alena älskade den känslan. När frukosten var avklarad gick hon in och klädde på sig. En tunn, skir, vit blus och ett par ljusa jeansshorts. Hon satte upp sitt axellånga ljusa hår i en tofs och satte flipflops på fötterna. Hon hängde sin lilla läderväska med fransar och lång rem över axeln och gick ut. 
Enligt gammal sed här uppe var det mycket artigt att hälsa på hela grannskapet under andra dagen av sin vistelse. Första dagen var man oftast hemma och städade, packade upp, åkte och handlade och donade. Därför var det nu dags för Alena att göra som alla andra. Med lite tur kanske hon skulle bli bjuden på kaffe och fika. 
Hon vandrade runt bland husen. Men husen närmast Alenas stod tomma. Hon bestämde sig för att utvidga sin runda lite och kom in på den lilla promenadstigen runt dammen. Det första huset var rött med svarta knutar. Ganska likt Alenas när allt kom omkring. Hon knackade på och dörren öppnades av Alfvar Häggkvist. Han var en ung kille som semestrade här uppe i stugan med sin familj. Det var allmänt välkänt att han och Sofia hade varit ihop i flera år, men hur det hade tagit slut var okänt. Det ända som hade sipprat ut var att det hände vid stora eken vid dammen strax utanför Sofias tomt. Där hade de ristat in Sofia+Alfvar=sant i ett hjärta. En sax hade också varit med i bilden, men hur var fortfarande ett mysterium som alla var nyfikna på. 
”Hej Alena!”

”Hej Alfvar!”

”Vad gör du här?”

”Nä, jag är bara här och hälsar enligt sed, du vet!”

”Ja just det! Hur länge är du uppe då?”

”Nä det vet jag inte! Jag får se. Hela semestern kanske! Du då? Vad gör du här uppe?”

”Ja men du vet, morsan o farsan ville upp till stugan, o de ville ha mig me’! Så man va ju tvungen o ställa upp!”
Hans värmländska ådra satt kvar, även fast han försökt träna bort den. Alena fortsatte vidare när hon har pratat klart med Alfvar. Nästa hus var en liten vit stuga. Alena visste att det var någon nyinflyttad, men hon har inte hunnit hälsa än. Hon knackade på lite försynt, osäker på hur nykomlingen skulle ta det.
”Oui?”, en söt flicka på kanske 23 år öppnade dörren. Det var tydligt att hon var förvånad.

”Eh… hej? Jag heter Alena Nordström och bor lite längre bort. Jag kom igår och går runt och hälsar på alla idag.”, Alena bet sig i läppen. Arg på sig själv över att hon kanske skrämt flickan. Men hon bara log och fortsatte som att Alena inte hade betett sig som en klumpeduns.

”Ah! Me Oui! Jag ’eter Aurélie och jag kommer yfrån Frankryke. Jag ’oppas att vy ska lära känna varandra! Vyll dy komma yn på en kopp kaffe?”, som den kaffeälskare Alena var så tackade hon inte nej. Vem vet? Hon kanske skulle kunna bekanta sig med denna flicka med kraftigt bruten svenska. 
Aurélie öppnade dörren och lät Alena stiga in i en ytterst söt och pimpinett hall. Inredningen gick i mörkgrönt och vitt med murgrönor i fönstren. Huset var som alla andras: ganska litet. Men det här slog nog alla rekord. Det var bara ett rum plus en hall och en toalett. Det stora rummet agerade som kök, matplats, vardagsrum och sovrum. Allt bar inrett i mörkgrönt, vitt och djupt blått. Överallt stod murgrönor och rosa rosor. Förbluffad över att någon faktiskt kunde bo så här såg Alena sig omkring. Åreli eller vad hon nu hette stod borta vid diskbänken och grejade med det hon kallade fika. Kaffe fanns det iallafall. Men ingen bulle. Istället fanns där några små färgglada, ja pastelliga, kakor med någonting emellan och så fanns det också några trekantiga bruna saker som såg ut som piroger. Men Alena var ganska säker på att det inte var piroger. Iallafall inte i denna fransyskas lilla stuga. 
Aurélie gick ut genom en nätdörr. Alena följde efter. De kom ut i en trång trädgård med höga häckar på sidorna. Det fanns två träd, en ek och ett äppelträd. Mitt i trädgården stod en liten, liten grupp med utemöbler. Det var dit de var påväg. De satte sig på stolar på varsin sida det lilla bordet. Aurélie hällde upp kaffe i porslinskopparna. Men när hon tog upp mjölkkannan och höjde den över Alenas kopp hejdade Alena henne. Hon ville ha sitt kaffe svart.
”Men…! Det yr jy tradition y Frankryke. Dy kan inte tacka nej!”

”Nähä? Men nu gör jag det! För här i Sverige så dricker vi vårt kaffe svart! Så det så!”, Alena kände med en gång att hon hade något emot den här fransyskan som kom hit och trodde att hon var något. Mjölk i kaffet! Pyttsan! 
Alena reste sig, tackade artigt (eller inte) för fikat, och gick ut igen. Hon ruskade på sig och fortsatte gå på promenadstigen bredvid dammen.
Nästa hus var Beata Rudströms. En äldre dam som som varit aktiv i svenska armén i mer än 30 år. Hon är blind på ena ögat, sägs det iallafall, och är halt på ena benet. Numera var hon ytterst kramgo, men ytterst korrekt och bestämd. Hon var änka sedan länge, men på utsidan var det ingen sorg. Alena knackade på den ljusa trädörren. Beata öppnade snabbt.
”Ja hallå? Nej men hej Alena! Det var länge sen! Kom in på kaffe och bulle. Kaffet är svart förstås!”, Beata pratade lika mycket som Alena hade gjort hos fransyskan. Men nu var det ingen som blev skrämd. Det var lika rättframt som alltid här. Alena tackade och gick in i Beatas välstädade hall. Beata var en av de få som bodde här på heltid. Men ingen var förvånad. Beata var inte som någon annan. På ett bra sätt. De gick in i stugan och kom fram till ett uppdukat fikabord. Här var man alltid redo för besök, med fika därtill. Och man hade alltid koll på alla, och vilken färg de vill ha på kaffet. 
”Jaså minsann! Du är här nu! När började semestern?”, sa Beata när de hade satt sig. 

”Igår. Men fick tråkigt så jag tänkte att jag åker upp hit tidigare än planerat”

”Jaså minsann.”, sa Beata och smackade med tungan. 

”Mycket har hänt sen senast…!”, tillade hon sen eftertänksamt. ”Vi har en nyinflyttad! Aurélie tror jag det var. Fransyska. Efternamnet har jag glömt! Har du träffat henne?”, sin vana trogen inom sitt arbete så lyssnade Alena utan att avbryta, och helt enkelt låtsas som om hon inte träffat flickan. Vem vet, lite nya uppgifter skulle nog inte skada. Kanske skulle hon få reda på något av värde! Därför svarade hon:

”Va? Nä! Vart har hon flyttat in?”

”Grändstugan! Du vet? Lilla huset som ligger här bredvid? Bredvid Alfvar?”

”Ja just det! Har Per och Gunilla flyttat tillsist? Fick de det sålt?”

”Ser så ut! Men du! Hon är så snobbig! Mjölk i teet ska hon ha också, jäntungen! Inget hyfs!”, att Beata var irriterad gick inte att ta miste på. Alena kände sig nöjd med att inte vara den enda som var irriterad över kaffegrejen! Efter ett långt samtal med mycket skvaller reste sig Alena upp. Hon var ju faktiskt tvungen att hälsa på sista huset på promenadstigen. Sofias. 
Alena gick långsamt förbi den välklippta häcken. Solen sken. Fåglar kvittrade i träden. Hon njöt. Hon kom fram till den vackert snidade järngrinden. Hon greppade handtaget och öppnade. Den gnisslade lite i sina gångjärn. Men inte så mycket. Hon gick över grusgången och fram till den svarta dörren med portklapp i form av ett lejonhuvud. Hon knackade på och snart stod Sofia i dörröppningen. Det ljusa håret stod som en gloria runt huvudet och skimrade likt guld i motljuset. Hennes mun var smultronröd och ögonen klarblåa. Att hon var vacker var ett faktum, och det var inte svårt att se varför Andreas hade blivit förälskad i henne. Snart stod han bakom henne igen. Viskade något i hennes öra. Hon fnittrade. 
”Kom in!”, sa hon. Och Alena steg på. Vid verandabordet satt Kerstin. De hälsade på varandra. Men något längre prat blev det inte. Kerstin satt och läste tidningen, av deras många fikastunder ihop visste Alena att Kerstin inte ville bli störd när hon läste, och det förälskade paret hade bara ögon för varandra. 
Efter ett tag bestämde hon sig dör att gå, och när grinden slog igen hörde hon Sofia fnittra en sista gång

Så! Vad tyckte ni? Skriv en kommentar! Vi ses!

//Tove

Saxmordet 4

Hej!

Nu har jag äntligen skrivit klart del 4. Jobbat länge med den. Kommer ej uppdatera i helgen, är borta. Men jag hoppas att ni klarar er ändå!

Alena kokade sitt obligatoriska kaffe och gick och satte sig på uteplatsen. Här kunde hon sitta och titta på grannarna och dammen där man kunde bada. Det stökades borta hos Alexanders. De hade visst gäster. Sofia Alexander (yngsta dottern) sprang fram och tillbaka med brickor, dricka och mat. 

Alena gissade på att Sofias pojkvän var på besök. Det hände att han hälsade på henne ibland några gånger om året. Men som Sofia sprang skulle man gissa att även hans familj var på besök. Alena hade aldrig träffat dem. Men Sofia var en trevlig och rar flicka, det visste Alena då de hade fikat mycket hos varandra. Sofia kastade en stressad blick ut över dammen, och fick syn på Alena där hon satt i sin solstol med de skotskrutiga flanellbyxorna på. Hon höjde handen och Sofia vinkade tillbaka. 
Plötsligt kom en mörkbrunett till kille fram till Sofia och lade armarna kring hennes midja. Tittade åt det håll som Sofia tittade. Han fick syn Alena. Hon anade ett släktdrag hos honom som hon tyckte att hon kände igen. Mörkbrunt, halvlångt hår. Några stora vågor. Att ögonen var mörkt bruna, nästan svarta gick att se även på det här avståndet. Även på det självklara sättet han rörde sig på fick Alena att börja undra. Var kände hon igen honom?
Då kom en medelålders kvinna fram till det lyckliga paret. Hon hade liksom sonen mörkbrunt hår och svarta ögon. Men hennes hår var stramt uppsatt i en stram knut i nacken. Paret hade lösa semesterkläder på sig, men kvinnan hade en nästan militärisk klädsel i chiffergrå dräkt med kavaj och en perfekt struken vit blus. Ett tunt, nästan obefintligt, nät med rynkor prydde Hennes välmejslade ansikte. Hennes mungipor pekade som vanligt neråt. Det var ingen nyhet. Och trots att en hel damm skilde dem och Alena åt så kände hon igen kvinnan. Det var Kerstin Nit, arbetskollega till Alena. Hon hade också fått semester igår. Sofias pojkvän var ingen mindre än Kerstins son Andreas Nit.

Saxmordet 3

Hejhej!

Ledsen för att det inte blev något kapitel igår. Hade inte tid då jag var borta hela dagen. Här kommer iallafall nästa del.

Alena myste medan hon tittade på sig själv som pratade i tv-rutan. Det var hennes sista fall innan hon fick sin utlovade semester. Hon hade jobbat övertid så länge och så mycket att det nästan kändes lite tråkigt. Mitt i stan, men ändå inget att göra. Varför inte åka ut till stugan? Jo, så fick det bli. Med ett ryck började hon plocka ihop frukosten och stängde av tv:n. Nu skulle här packas. Hur länge skulle hon vara borta? Äh, varför inte hela semestern? Här hemma fanns ändå inget att göra. Skulle säkert inte finnas lite längre in på sommaren när ännu fler hade semester och åkte bort.

Alena packade ner nästan hela sin garderob, som visserligen var ytterst liten då hon mest gick i samma kläder. Men nu skulle det både ner svala kläder, varma kläder, regnkläder och badkläder. Kläder för alla väder alltså. Skor skulle också ner, och sommarläsning. Sen skyndade hon ut i bilen. Hon hade ingen mat hemma. Hon fick handla när hon kom fram. Hon stuvade in väskorna och sig själv i bilen innan hon började köra mot stugan. 

Djupt inne i skogen låg den. En söt, röd stuga med två plan, vita knutar och snickarglädje. Hon parkerade den blåa Volvon på gården och gick in. Solljuset flödade in genom de tunna linnegardinerna. Alena konstaterade nöjt att hennes nya röda pelargoner skulle trivas förträfflig bra i fönstret. Hon gick in i sovrummet på bottenvåningen och såg att spetsöverkastet fortfarande var kritvitt och att blommorna i fönstret hade klarat sig. Äntligen semester.

Saxmordet 2

Hej!

Här kommer del 2 på min deckare! Hoppas ni gillar den!
Poliskommissarie Alena Nordström vaknade. Hon lyssnade och njöt utav tystnaden. Ingen väckarklocka, inga skrikande barn, ingen telefon som ringde. Semestern hade börjat. Äntligen! Hon tittade hastigt på väckarklockan. Halv elva. Dags att äta frukost. Hon klev sakta upp ur sängen och drog vant armarna genom den ceriserosa morgonrockens ärmar, fötterna sattes ner i de mjuka tofflorna som hon hade fått i 40-årspresent. Usch vad hon började bli gammal. Hon böjde sig ner för att plocka upp en bok som hon höll på att läsa. Kände hur ryggen stretade emot en aning. Lite träning skulle inte skada. Hon gick långsamt nerför trappan och in i köket. Satte på tekokaren och ställde fram mackor och pålägg på en bricka. Sakta kokades vattnet upp och hon hällde upp i en tekanna. Soffan i vardagsrummet var mjuk och skön. Hon zappade mellan kanalerna. Top model Sverige, någon föreläsning och ett antal barnprogram visades upp på skärmen innan hon slutligen stannade på Rapport. Hon myste medan hon tittade på tv:n där hon själv hade kommit upp i närbild. Inslaget handlade om en narkotikaförsäljning som pågått i flera år innan den tillslut upptäcktes av en man som var ute och rastade sin hund. ”Hunden hade reagerat starkt på dofterna och mannen hade ringt 112 då hunden blivit hög och börjat anfalla ett barn som gick förbi på trottoaren. 

’Jag förstår inte vad som har hänt med honom! Han brukar alltid vara så snäll!,, sa mannen i ett förhör med honom strax efter olyckan. Polisen undersökte huset och hittade flera olika droger och en cannabisodling i källaren. Männen som var i 30-årsåldern sitter nu häktade för bland annat narkotikabrott och medhjälp till barnmisshandel.”, informerar nyhetsreportern.
Yes! Jag fick ihop det, 13 kapitel kvar bara! Men men. Nu har jag ju kommit igång lite! Hoppas att ni hade en trevlig lässtund. Syns imorn!

XoXo

Tove

Deckare 1 (saxmordet)

Hej!

Som utlovat kommer första delen på en deckare! Trevlig läsning!

 

En sax. Så enkelt. Så vanligt. Saxen stack ut ur flickans bröst. Mission Completed. Gärningsmannen skrockade nöjt. Äntligen någon form av rättvisa i världen. Stegen som gick i leran var behagfulla. Imorgon skulle bli en bättre dag. Det var hen övertygad om.

 

Sådär! Första delen ute! Kort jag vet, men det blir bättre! Lovar, nästan. Jaja! Hoppas ni hade en trevlig läsning!

XoXo

Tove