Kategoriarkiv: Okategoriserade

Ett dagboksutdrag från en tjej i åttan.

Kära Dagbok!

Idag är läget inte som igår. Tror jag. Jag orkar inte bläddra tillbaka och titta. Händerna darrar. Kan knappt skriva. Tårarna rinner. Hoppas ni kan läsa det här. När jag inte längre finns önskar jag att ni kan hitta den här och läsa vad det var som gick fel. Jag vet inte själv, men kanske kan ett par utomstående ögon se saker som inte jag har sätt. För jag vet bara att något är fel. Det är en känsla som jag snart inte orkar med längre. Snart hjälper inte de vita streckan på mina underarmar. Snart räcker det inte att springa tills det känns som om man kvävs, för det går inte att springa ifrån en känsla. Jag önskar att när du läser det här, så ska du veta att det inte är ditt fel, så länge du inte går/jobbar med min skola. Då är det ditt fel. Jag vill att du ska veta det. Om du är någon annan som står mig nära, så har du gjort allt du har kunnat. För även om inte jag har sagt vad som pågår i mitt huvud. Rösterna som pratar med mig, så har du alltid funnits där, och det är det som räknas. Det är inte ditt fel, skyll inte på dig för mitt val. Du kunde inte ana tecknen innan, för jag dolde dem väl. Du kunde inte ha gjort mer, för du har gjort allt som räknas. Du kunde inte finnas där mer för mig, för du fanns alltid vid min sida. Du kunde inte ställt fler eller andra frågor, för jag hade ändå inte svarat dig. Skyll inte på dig för mitt val, för det var jag som gjorde valet.

Kära dagbok. Ta hand om de som lever efter mig. De behöver hjälp. Stöttning, och någonting som hindrar dem från att gå lika sönder som jag gjorde. Låt de även läsa de delar då jag var glad. De behöver det.

Men jag orkar snart inte mer. Det är inte ditt fel. Men alla de som jobbade på skolan, ni borde ha märkt något. Märkt slagen, orden och skratten. Ni borde ha frågat mer om blåmärkena på armarna, om den alltid nedslagna blicken och den gången då en står bit av mitt hår saknades. Ni borde frågat om jag hade kompisar i klassen, och frågat vilka det var när jag sagt ja. Visat om ni brydde er. Och alla er i min årskurs. Ni borde slita er från väggen. Stå upp för de som far illa. Ett litet ord kan göra så mycket mer. Säg hej, säg sluta, säg någonting som kan lysa upp den andres dag.

Ni gjorde inte det för mig.

Imorgon när tåget kommer är jag borta.

Jag älskar er.

Kram

Darling

 

 

Hej!

Jag vill bara säga att det här är totalt påhittat! Det är inte mig som texten handlar om, inte heller om min familj, vänner eller någon annan jag känner till. Det här är bara ren och skär inspiriation.

Hoppas ni förstår det<3

Tove

En varm bris
Fläktande
Svalkande
Välbehövlig

Ett kallt dopp
Svalkande
Somrigt
Välbehövligt

En solnedgång
Sval
Härlig
Sommar

Sommar
Varm
Härlig
Välbehövd

Hej!

Jag lovar att uppdatera saxmordet snart, så fort jag hittat anteckningarna där allt står, haha!

Så länge får ni andra saker, bland annat en dikt om sommaren!

Njut!

Tove

Saxmordet 9

Hej! 

Long time No seen!

Här kommer iallafall ett nytt kapitel!
”Ja?” Den mörka rösten väckte minnen. Så många minnen. En doft av nybryggt kaffe och choklad spred sig i Alenas näsa. Hon visste att hon hallucinerade. Hon var högst medveten om det. Men ändå. Hon kippade efter andan.

”Hej, det… det är jag”, hennes röst var liten. Igen. Precis som förut.

”Alena?”, hans röst var förvånad. Jätteförvånad. Orden fastnade i halsen. 

”Ja… Kommer du ihåg mig?” 

”Älskling…! Klart jag gör! Hur skulle jag kunna glömma dig?”

”Jag vet inte, men du kanske hade gjort det…!” Tårarna trängde upp under ögonlocken.

”Vad är det som har hänt?” 

”Å du skulle bara veta! Sofia är död!”

”Sofia…? Vem?”

”Alexander. Sofia Alexander. Kommer du ihåg henne?”

”Alexander…! Jo men det gör jag! Det var väl hon på andra sidan dammen?”

”Ja”

”Älskling! Hur mår du? Hur vet du det förresten?”

”Vadå?”

”Att Sofia är död? Är det poliser där eller? Vem håller i utredningen?”

”Jag”

”Vad sa du? Jag hörde inte! Du måste prata högre!”

”Jag! Jag håller i den!”, med krafter fån ingenstans skrek hon. Strax efter lade hon på. Rakt i örat på den andre. Hon visste att misstaget redan var skett. Varför hade hon ringt honom?
Dum dum duum!

Vem tror ni det var hon pratade med! Skriv en kommentar! 

Vi hörs

Xoxo

Tove

Saxmordet 8

Hej hej! 

Nytt kapitel!
Sofia Alexanders hus framträdde mer och mer ur grönskan. Trunken skavde Alena Nordströms bara axel. Hon hade varit hemma i stugan och hämtat den. Som polis och forna scout var hon alltid väl förberedd. Den var fylld med allt som kunde behövas vid ett akut polislarm. Gruset knastrade under fötterna på henne. Sandalerna var lätta och gå i. Snart var hon framme vid grinden. Men hon öppnade inte. Magkänslan sa åt henne att det inte var där inne som det hade ägt rum. Hon fortsatte ett tiotal meter längre fram. Där, under eken, låg en späd flickkropp. Det blonda håret låg som en gloria runt huvudet på henne. Välborstat och nyfönat. Hon skulle ju få gäster. Den ljusa sommarklänningen var fint struken. Bilden framför Alena var som ett vackert stilleben. Vackert och skrämmande. För under revbenet satt en sax instucken. Den satt i en vinkel som endast kunde vara riktad mot hjärtat. Att Sofia Alexander var död var det ingen tvekan om. Hon låg i ett hjärta av stenar som låg runt henne. Eken ovanför henne visade upp ett inristat budskap, det hade suttit där i åratal, men det var nog ingen slump att Sofia dött precis här. Budskapet var ett hjärta med en text som löd: Sofia+Alfvar=för alltid!
Alena vände på klacken, mot flickans hus. Grinden stod på glänt, men hon kom inte ihåg att hon rört den. Hon hade ju vänt innan, eller? Visst var det så? Hon var säker, men ändå. Grinden var ju öppen. Det var ju tydligt! Hon nuddade den med handen. Den öppnades ännu mer, gruset var som alltid perfekt krattat. Blommorna i rabatten var slående vackra. En röd hink stod halv undangömd under en grön buske. Obestämd art. Försiktigt gick Alena över gräset, ja hon riktigt tassade, fram till hinken. Den innehöll trädgårdsredskap. De var alla jordiga. Bredvid hinken låg en liten trädgårdsspade. Det såg ut som om personen som använt den suttit i en rabatt längre bort och kastat den. Gissningsvis i hopp om att träffa hinken. Sakta vände hon tillbaka till grusgången. Portklappen bar polerad sedan senast hon varit här. Hon använde den. Steg hördes på insidan. Snart stod Andreas där. Han såg ut att vara nyduschad. Håret var fuktigt och rufsigt och halslinningen på t-shirten var mörk.
”Ja? Åh hej Alena! Är det du?”

”Ja hej Andreas!”

”Vänta lite, jag ska bara ropa på Sofia. Hon är ute och grejar i rabatten! Sofia!” Alena konstaterade att de jordiga trädgårdsredskapen hade fått sin förklaring.

”Andreas! Jag måste berätta en sak! Kan jag komma in?”

”Ja, visst, självklart! Jag ska bara… Sofia! Vart har hon tagit vägen?”

”Andreas! Kom. Nu!”

”Ja ja! Jag kommer!” Han lommade efter Alena in mot köket. Där stod Kerstin och fejade vid spisen. En fantastisk doft hade spridit sig i rummet. 

”Hej mamma! Alena är här. Hon säger att hon måste prata med oss!”, Andreas röst var dov, som om han redan visste vad som väntade. Alena antecknade i huvudet.

”Nämen! Hej Alena! Så roligt att du kunde komma!”, Kerstin hade släppt sitt koncentrerade ansikte. Hon använde det faktist väldigt sällan. Bara när hon var på arbete och när hon läste tidningen.

”Hej Kerstin! Vill ni vara så vänliga att slå er ner vid bordet?”

”Okej. Vart är Sofia? Andreas, hämtar du henne är du snäll?”

”Okej mamma.” Andreas började röra sig mot dörren.

”Nej! Kom och sätt dig. Jag måste prata med er nu! Andreas!”

”Ja?”

”Sätt dig! Det är viktigt.”

”Men Sofia…?”

”Sätt dig!”

”Okej! Okej.” Han satte sig tungt. ”Vad är det som är så viktigt? Varför kan jag inte gå och hämta Sofia?”

”Andreas. Kerstin. Jag måste berätta att… att… Sofia är död!” Tårarna började rinna ur ögonen på Andreas. Kerstin satt stum. Sedan sa hon:

”Har du kallat på förstärkning?” För det var så Kerstin hanterade hemska saker. Rationellt. Metodiskt. Praktiskt. Stängde av känslorna. Alena nickade sakta. Jo, det hade hon ju. Eller nästan iallafall. Det var ju hon som var förstärkningen. Hon reste sig och gick ut på farstutrappan. Lyfte mobilen till örat och la klickade på direktnummret. Signalerna gick fram. Så svarade rösten i andra änden.

Saxmordet 7!

Tja!

Nu är jag tillbaka, efter en skön semester i Mexico!

God jul och Gott nytt år förresten! Hur har ni haft det? Har ni några planer inför det nya året? Här kommer iallafall det utlovade kapitlet!

Vinden blåste lätt i håret. Varmt och fläktande. Alenas virkade schal fladdrade lätt. Hon hade varit där i tre dagar och hade redan kommit in i semestermodet. Långa sovmornar, lätta sommarasallader, ingen stress och press. Allt var perfekt. Hon hade blivit bjuden på fika hos Alexanders. Solen sken. Humlorna surrade. Blommorna doftade. Hon schasade iväg några envisa myggor. Hon tänkte på posten hon fått imorse. På det puderrosa kuvertet som luktat malvor och rosor när hon öppnat det. Det var en inbjudan. Till ett bröllop. Det var väl det enda som sänkt hennes humör den här morgonen. Micke skulle gifta sig! Med en tjej som hette Vilda. Alena kände inte igen namnet. Men hon gissade att det var tjejen som han dejtat även under deras relation. Hon hade inte bestämt sig än om hon skulle gå. På ett sätt så ville hon visa honom att hon inte brydde sig om att det hade ett kraschat förflutna och tänkte gå. Men lagom när hon tänkt tanken kröp sorgen på. Han hade svikit henne. Bedragit henne. Och sånt gick inte att förlåta. 
Telefonen ringde. Hon kunde precis se Sofias hus bakom träden. Hon saktade ner och svarade:

”Nordström?”

”Tjenare! Hur är det? Waldorf här. Hörde att du fått semester!”, hennes nya chefs röst hördes i luren.

”Jotack! Jag gick igår!”

”Ja och sen såg jag på nyheterna imorse. Jävligt bra med den där röran hördu!”

”Tackar tackar. Det är väl bara att ta emot. Men du, mig lurar du inte! Jag känner dig! Vad vill du? Du skulle aldrig ringa mitt på blanka förmiddagen i semestertider bara för att gratulera till ett uppklarat brott! Fram med det!”

”Haha! Jo men det stämmer. Du, det har kommit in ett larm här på kontoret. Någonstans uppe i Bergslagen tror jag. Men hursomhelst. Jag tänkte på dig, har inte du en stiga där uppe?”

”Jo, ja. Nä men det har jag! Men du vet, jag har semester. Okej? Jag har jobbat övertid i ett halvår. Jag har rätt att ha ledigt nu. Remember?”

”Jag vet, men du. Kom igen. Bara det här fallet, du kan väl iallafall se om du hittar något?”

”Jag får se. Vart är det förresten? ’Någonstans i Bergslagen tror jag’ är inte någon särskilt bra förklaring.”

”Vänta lite, jag ska bara hämta adressen.” Alena hörde hur det skramlade i luren, sedan hördes en andfådd röst.

”Jo, nu ska vi se här…” papper prasslade i bakgrunden ”jo, eh, ja! Nu så! ’Ekergatan 27’ nej ’Ekargatan 27’ var det ja! Något du känner till? Enligt personen som ringde är det en ung flicka som mördats. Han kunde inte namnet på henne. Någon du känner?”

”Åh fan! Det tror jag! Jag är faktiskt påväg dit nu! Vem var det som ringde?”

”Vet inte, jo förresten, här! En hundrastare, Börje Johansson. 73 bast. Tror han var sommargäst på campingen. Räcker det?”

”Jo, men tack. Åh fan. Du jag måste sticka, hörs?”

”Eh visst! Är det i dina hoods eller?”

”Ja, men vi ses. Hej!” Hon la på och ökade takten. Hon sprang den sista biten ner mot Sofias hus. Hon tänkte på Waldorfs sista fråga ”är det dina hoods eller?” Ja det är det, och jag tror att jag vet vem som är död!

Saxmordet 6

OMG! Vad länge sen det var! Har inte riktigt haft tid, men när jag läste igenom kapitlet funderade jag på: varför har jag inte uppdaterat? Det är ju klart! Jaja, här kommer det iallafall!

 
Alena gick sakta in i köket. Klockan var tre, men hon hade fortfarande inte ätit lunch. Det var så det var där uppe. Man åt när man var hungrig och sov när man var trött. Inget var inrutat i ett mönster som kallas vardagen. Hon satte på varmvattnet. Tog fram äggen. En omelett med en kopp kaffe låter bra. Hon tog fram ost, skinka, oliver och tomater. Började skära. Hon vispade upp äggen. Stekte dem och hade i det hon ville. Saltade och pepprade. Lade upp på tallriken och gick ut på altanen. Det solvarma travet värmde hennes bara fötter. Hon tittade på sina tår. Lite rött lack skulle inte skada. Hon nynnade medan hon hämtade nagellacket.
Hon viftade på tårna samtidigt som drack upp det sista kaffet. Hon njöt av solskenet. Det värmde liksom upp henne inifrån. Hon tittade på utsikten. Tänkte att vilken tur hon hade haft. Först levt livet som singel. Sen träffat Mikael Strandbäck. En charmig affärsman med stor plånbok. Det var de som köpt sommarstugan. Största stugan i området. Med bästa läget. Både bredvid dammen, men ändå med utsikt över dalen. De hade inte fått några barn ihop. Men det var inget som bekymrade Alena. Efter tre år gick det inte längre att blunda för att det knakade i kanterna i förhållandet. De skilde sig. Men Alena fick sommarhuset. Micke fick permanentboendet. Men det gjorde inget. Det var ändå lite för långt bort till polishuset för att Alena skulle känna sig helt trygg på helgerna eller när hon inte hade ett fall, skulle det komma ett nödsamtal, skulle hon ha alldeles för långt. Det var väl en av anledningarna till att det inte funkade. Jobbet. Som polis jobbade hon ständigt, och hade ytterst svårt att slappna av. Micke var egenföretagare, med jobbet ständigt i huvudet. När han jobbade fick man inte störa, han hade ofta långa telefonsamtal mitt i natten. Och Alena som jobbade hårt på dagarna blev väckt av deras högljudda röster. Hon blev arg. Grät. Bad att han skulle flytta kontoret till andra sidan huset. Men inget hjälpte. ”Det var ju bäst täckning bredvid sovrummet!” Påstod han gång på gång. Det var inte sällan som hon vaknat trött och grinig. Men då jade han funnits där. Ordnat frukost på sängen, röda rosor på dörrhandtaget och en öppen famn.
Det hade bestämt sig för att skiljas kvällen efter att smällen hade kommit. Alena hade kommit på Micke och en annan tjej. Det var en kväll när det var tänkt att Alena skulle jobba sent. Det var ett bankrån som gått överstyr och Alena var den som höll i brottet. Kvällen innan hade hon legat nerbäddad med förkylning. Därför hade hon extra mycket att göra nu. Men när hon kom dit satt hennes chef på hennes kontor. Han tittade bekymrat på henne. Alenas ansikte var glåmigt och hon var svart under ögonen. Hennes kropp hade inte velat gå upp ur sängen, men hennes huvud hade stressat upp sig vid tanken på allt arbete som väntade på skrivbordet.

”Alena! Vad gör du här? Du ska ligga i sängen och sova. Du är sjuk! Gå hem.” Alena hade inte orkat säga emot. Hon hade värt på klacken och gått ut genom dörren igen.
Men när hon kom hem hade hon fått sig en obehaglig överraskning. Micke och en annan tjej satt i soffan. På bordet stod vinglas och tallrikar med rester av kinamat. Alena hade blivit förbannad och ryckt upp tjejen ur soffan med en styrka hon inte visste att hon hade. Hon hade slängt in henne i ett hörn och slagit till Micke som satt kvar, chockad i soffan. Det var bara en örfil, men det var enda gången som hon slagit till någon sen mobbarna i skolan. Den förföljde henne fortfarande. Tjejen hade rest sig vinglande upp och tittat frågande på Micke. Han hade tittat på Alena.

”Eh! Skulle inte du jobba sent idag?”, hasplade han ur sig.

”Nej! Men om jag hade gjort det, är det en ursäkt till att ta hem… såna här?”, hon hade skrikigt, gormat och slagits. Ändå var det svårt för henne att förstå vad som hände när han reste sig och följde tjejen ut genom dörren. Hon trodde aldrig att han skulle lämna Alena. Alena trodde aldrig att Mikael Oskar Andersson skulle lämna henne.

Sådär! Klart! Ha en fortsatt trevlig dag! ????

Tjena!

Hej!

Som ni alla säkert har märkt, så är jag inte så aktiv just nu, och har egentligen inte varit i ungefär ett år! Faktiskt så var det ganska precis ett år sedan sen jag började blogga! Något jag också har märkt när jag läser igenom alla mina berättelser är att jag nästan aldrig skriver ett slut på mina berättelser.

Jag ska faktiskt göra ett ärligt försök nu att i två veckor skriva en deckare, publicera den här, och faktiskt skriva ett slut på den! Vad tycks?

För det är ju faktiskt så att en deckare kräver ett slut! Det är inte som vanliga berättelser då det bara är lite irriterande att någon bara slutar mitt i. Men en deckare hatar man om den bara slutar mitt i!

Så om två veckor (15/11 2015) lovar jag (nästan iallafall) att det ska ligga en färdig deckare i flera delar utlagd här! Trevlig läsning!

 

XoXo

Tove

Sara Ebenholts, konstnären!

Hallå hallå allihopa!
Hur mår ni?
Jag mår bra, och jag har en stor skrivarlust!
Hoppas ni har en bra läsarlust, för nu ska jag försöka få den här bloggen på fötter igen!:D
Här kommer min nya serie!

1
Ljudet av gummisulor mot gympasalens golv når mina öron. Basketbollarnas regelbundna dunsar blandas med de oregelbundna ropen som kommer i och med att någon gör mål. Jag sitter på sidan och iakttar. Mia och Emelie springer på varsin plan med varsin boll. Därför är det svårt för mig att veta vilken plan jag ska titta på.

Jag heter Sandra Ebenholts och jag är 17 år. Jag går på gymnasiet och läser det estetiska programmet. Jag vill bli konstnär. Det är ett riskfyllt arbete, jag vet! Men jag satsar allt och väljer att följa mitt hjärta!
Mina stora idoler är Monet, Dali och van Gogh. Monet är nog min absoluta favorit, om jag tänker efter. Hans målningar har alltid inspirerat mig. Impressionismen är så speciell! Bara det att det ser ut som krimskrams när man är nära och det blir så vackert när man är långt borta.

Mr Andersson blåser i visselpipan, idrotten är slut. Skolan är över för idag. Omklädningsrummet fylls snabbt med glada tjejer, varma och svettiga efter dagens basket.
”Sayonara losers”, hör man från Felicia innan dörren slår igen bakom henne. Mia och Emelie blir klara fort och vi går i samlad trupp till skolans cykelställ. Våra cyklar står längst bort i hörnet, under en stor ek som försänker cyklarna i en behaglig skugga. Min vita Monark står mittemellan mina två bästisars cyklar. Mias cykel är tuggummirosa medan Emelies är mörkt blå.
Vi kramar varandra hej då innan vi skiljs åt, Mia ska spela fiol och Emelie ska till sin mamma på Dramaten (som teatern kallas i byn). Jag ska hem.

Jag sätter hörlurarna i öronen och vrider upp Stay with me med Sam Smith på högsta volym när jag cyklar hem över ängarna. Jag möter min lillasyster Alice när jag svänger in mot nästa bys centrum. Jag parkerar cykeln på cykelparkeringen och går in på ett litet fik. Kaffeautomaten i skolan var trasig så jag led av kaffeabstinens under sista lektionen.
Jag hämtar cykeln och trampar vidare till byns restaurang. Det är det mest besökta stället i byn. Jag sparar till en egen bil och jobbar därför där.

Klockan slår sju när jag går ut och låser upp cykeln. Kylan borrar sig in igenom min tunna tröja när jag cyklar hemåt.

Mamma står i köket när jag kommer hem. Pappa sitter vid köksbordet. Båda ser helt knäckta ut. De mumlar knappt tack när jag ställer ner maten på bordet. Jag orkar inte lyssna på när de mumlar några lama ursäkter till varandra så jag ropar till Alice att maten är klar. Sen går jag och plockar undan pappas flaskor som står på diskbänken. Jag lägger alla flaskor i glasinsamligen, alla utom en. Den sista lyfter jag högt över huvudet innan den träffar diskbänken med en sådan kraft att den spricker. Då lyfter jag den igen innan jag låter den falla. Jag upprepar gesten tills flaskan är komplett trasig. Det går en liten stund innan jag inser att jag gråter. Stora, varma tårar smeker mina kinder.
Jag vänder mig och kastar den sönderslagna flaskhalsen på pappa som fortfarande sitter vid bordet, till synes oberörd över att jag slår sönder hans spritflaskor och kastar dem på honom.

Jag stegar ut ut köket, förbi Alice som står stel som en pinne i dörröppningen, rycker åt mig jackan och skolväskan och låter dörren smälla igen bakom mig. Natten utanför är sval och lätt att andas. Det märks att det börjar bli höst. Regndroppar faller. Himlen gråter med mig. Jag tar ett sista djupt andetag innan och låter doften från mammas blommor fylla mig innan jag går ut och låter även grinden falla igen bakom mig.

Cykeln står kvar på garageuppfarten och jag hoppar upp. Jag trampar som om det gällde livet, omedveten om vart jag ska.
men inom mig viskar en liten röst:
”Emelie”.

Ledsen!

Hej!
Ledsen att jag inte har uppdaterat på jättelänge! Problemet som ligger bakom detta är att jag dels inte har orkat, och dels att jag jag inte har några färdiga berättelser att lägga ut!
Därför kan jag inte avsluta detta som jag brukar med en berättelse, men nu vet ni varför jag inte är så aktiv längre!
Kommentera gärna om ni har några synpunkter! Ni vet att jag blir glad av det!

Hälsningar
Tove!

Någonstans långt borta!

Hej!
Hur ska jag börja?
Kanske traditionellt från början?
Någonstans mitt i?
I slutet?
Nej förresten, inte i slutet, då blir det inte kul!

Nu vet jag!
Jag börjar när olyckan skedde!

Det var en varm sommardag, antagligen den varmaste på hela året. Mamma, pappa, min lillasyster Elina, min lillebror Axel och jag skulle ut på picknick till floden några kilometer hemifrån. Vi tog vår alldeles för gamla bil där avgasröret hade spruckit men som vi aldrig hade haft råd att laga.
Tyvärr kom vi aldrig till picknicken, vi kommer aldrig att komma dit tillsammans igen, någonsin!
Jag går ofta till platsen själv nuförtiden. Jag har ingen annan som kan följa med mig, kommer aldrig att ha någon som kan följa med mig. Jag tittar ofta på trädet som tog min familjs liv, tänker på deras sista andetag innan jag själv förlorade medvetandet!
Tänker på när jag vaknade upp i en av sjukhusets vita salar och får veta att jag inte har någon familj!
Att jag var den enda som överlevde olyckan!
Jag borde inte ha gjort det!
Jag satt inte säkert, det var Axel och Elina som satt säkert!
Inte jag!
Det var pojkens fel!
Pojken som sprang över vägen efter sin boll, pappa som tvärnitade och slirade in i trädet som stod vid vägkanten!
Pojken som tog mina föräldrars och syskons liv. Utan honom hade min familj säkert varit i livet.