månadsarkiv: december 2015

Merry Christmas… Eller nåt!?

Tjena!

Julen är här! Eller iallafall Lucia. Numera är det officiell en rättighet att bära tomteluva, lyssna på julmusik i bilen och fika med pepparkakor och lussebullar. Vad sägs om en berättelse? Jag lovar förövrigt härmed både dyrt och heligt att jag ska göra klart Saxmordet, men jag ska ut och resa och sen så är det ju Jul! Men jag SKA göra klart den! Tro mig den här ska ha ett slut! Men först, lite Luciastämning!

 

Vinden ven utanför fönstret! Snön som en gång fanns därute är borta. Men inte hoppet om en vit jul! Mamma hade lovat. Det hade hon. Hon svek aldrig det hon lovat. Aldrig någonsin faktiskt! För någon! Hon är en vacker kvinna, mamma. Med axellångt, blont hår. Oftast uppsatt. Hon är lång, nästan två meter. Snäll. Alltid stöttande. Pappa försvann. Mamma säger att han dog i en bilolycka för ett år sen. Men han var borta innan dess också. De var skilda. Mamma saknar honom fortfarande, det var pappa som lämnade henne, inte tvärtom. Kvar stod hon, en 24-år gammal kvinna tillsammans med deras nyfödda dotter, jag. En olycka, men aldrig så älskad. När mamma inte längre hade någon annan familj hade hon bara mig att älska, och mig älskade hon som om det inte fanns någon morgondag.

 

Jag var den enda hon hade, ensambarn som hon var, och utan föräldrar. Det var vi två mot världen.

 

Lucia var här. Vi skulle fira den som vi alltid gjorde. Fika med lussekatter, pepparkakor och glögg. Klä granen. Öppna varsin julklapp, lacka några andra paket. Skicka iväg lite julkort till vår snäva vänkrets. Gå och fönstershoppa på stan. Det var en tradition som vi hade sen… alltid egentligen!

 

”Alivia? Är du vaken?”, mammas röst var mjuk när hon gläntade på dörren, i handen hade hon fikabrickan, dukad som alla år.

”Ja.”, jag vänder mig om, tittar in i mammas glittrande ögon. Men det är något som inte stämmer. Pupillen rör sig snabbt. Hon är rädd. ”Vad har hänt? Varför är du rädd? Du ska vara glad!”

”Jag är inte rädd Alivia, jag är glad! Varför skulle jag vara rädd?” men hennes röst håller inte hela vägen, hon darrar på slutet. Det är uppenbart. Det är pinsamt att hon försöker dölja det. Att hon tror att jag går på det. Jag är inte så dum, tänk att hon faktiskt tror det. Det är som om något går sönder inom mig.

”Sluta mamma! Sluta bara, jag är inte så dum som du tror!”

”Alivia! Jag är inte rädd, jag tror inte att du är dum! Kom nu så att vi kan fika!”

”Du ljuger!” när jag uttalade orden insåg jag att det var sant. Hon ljög. Hon ljög aldrig. Aldrig någonsin! Inte min mamma! Hon hade aldrig ljugit förut. Aldrig! Jag reste mig från sängen och sprang förbi henne. Hon hade svikit mig. Det var oförlåtligt! Jag sprang ut genom dörren och ner för alla trapporna. Jag hörde mamma ropa bakom mig. Jag lyssnade inte. Hon hade svikit mig. Min älskade mamma hade svikit mig. Det var inte hon och jag mot resten av världen längre. Strax innan ytterdörren slog igen bakom mig hördes mammas röst en sista gång:

”Alivia!”

Men jag fortsatte ut i decembernatten. Medveten om vad jag lämnade bakom mig!

 

Sådär! Jag skäms lite nu faktiskt! Jag verkar aldrig kunna skriva något lyckligt! haha! Jaja, nu får vi se på julafton om jag kan få ihop något lyckligt då! 🙂

 

XoXo

Tove

Saxmordet 6

OMG! Vad länge sen det var! Har inte riktigt haft tid, men när jag läste igenom kapitlet funderade jag på: varför har jag inte uppdaterat? Det är ju klart! Jaja, här kommer det iallafall!

 
Alena gick sakta in i köket. Klockan var tre, men hon hade fortfarande inte ätit lunch. Det var så det var där uppe. Man åt när man var hungrig och sov när man var trött. Inget var inrutat i ett mönster som kallas vardagen. Hon satte på varmvattnet. Tog fram äggen. En omelett med en kopp kaffe låter bra. Hon tog fram ost, skinka, oliver och tomater. Började skära. Hon vispade upp äggen. Stekte dem och hade i det hon ville. Saltade och pepprade. Lade upp på tallriken och gick ut på altanen. Det solvarma travet värmde hennes bara fötter. Hon tittade på sina tår. Lite rött lack skulle inte skada. Hon nynnade medan hon hämtade nagellacket.
Hon viftade på tårna samtidigt som drack upp det sista kaffet. Hon njöt av solskenet. Det värmde liksom upp henne inifrån. Hon tittade på utsikten. Tänkte att vilken tur hon hade haft. Först levt livet som singel. Sen träffat Mikael Strandbäck. En charmig affärsman med stor plånbok. Det var de som köpt sommarstugan. Största stugan i området. Med bästa läget. Både bredvid dammen, men ändå med utsikt över dalen. De hade inte fått några barn ihop. Men det var inget som bekymrade Alena. Efter tre år gick det inte längre att blunda för att det knakade i kanterna i förhållandet. De skilde sig. Men Alena fick sommarhuset. Micke fick permanentboendet. Men det gjorde inget. Det var ändå lite för långt bort till polishuset för att Alena skulle känna sig helt trygg på helgerna eller när hon inte hade ett fall, skulle det komma ett nödsamtal, skulle hon ha alldeles för långt. Det var väl en av anledningarna till att det inte funkade. Jobbet. Som polis jobbade hon ständigt, och hade ytterst svårt att slappna av. Micke var egenföretagare, med jobbet ständigt i huvudet. När han jobbade fick man inte störa, han hade ofta långa telefonsamtal mitt i natten. Och Alena som jobbade hårt på dagarna blev väckt av deras högljudda röster. Hon blev arg. Grät. Bad att han skulle flytta kontoret till andra sidan huset. Men inget hjälpte. ”Det var ju bäst täckning bredvid sovrummet!” Påstod han gång på gång. Det var inte sällan som hon vaknat trött och grinig. Men då jade han funnits där. Ordnat frukost på sängen, röda rosor på dörrhandtaget och en öppen famn.
Det hade bestämt sig för att skiljas kvällen efter att smällen hade kommit. Alena hade kommit på Micke och en annan tjej. Det var en kväll när det var tänkt att Alena skulle jobba sent. Det var ett bankrån som gått överstyr och Alena var den som höll i brottet. Kvällen innan hade hon legat nerbäddad med förkylning. Därför hade hon extra mycket att göra nu. Men när hon kom dit satt hennes chef på hennes kontor. Han tittade bekymrat på henne. Alenas ansikte var glåmigt och hon var svart under ögonen. Hennes kropp hade inte velat gå upp ur sängen, men hennes huvud hade stressat upp sig vid tanken på allt arbete som väntade på skrivbordet.

”Alena! Vad gör du här? Du ska ligga i sängen och sova. Du är sjuk! Gå hem.” Alena hade inte orkat säga emot. Hon hade värt på klacken och gått ut genom dörren igen.
Men när hon kom hem hade hon fått sig en obehaglig överraskning. Micke och en annan tjej satt i soffan. På bordet stod vinglas och tallrikar med rester av kinamat. Alena hade blivit förbannad och ryckt upp tjejen ur soffan med en styrka hon inte visste att hon hade. Hon hade slängt in henne i ett hörn och slagit till Micke som satt kvar, chockad i soffan. Det var bara en örfil, men det var enda gången som hon slagit till någon sen mobbarna i skolan. Den förföljde henne fortfarande. Tjejen hade rest sig vinglande upp och tittat frågande på Micke. Han hade tittat på Alena.

”Eh! Skulle inte du jobba sent idag?”, hasplade han ur sig.

”Nej! Men om jag hade gjort det, är det en ursäkt till att ta hem… såna här?”, hon hade skrikigt, gormat och slagits. Ändå var det svårt för henne att förstå vad som hände när han reste sig och följde tjejen ut genom dörren. Hon trodde aldrig att han skulle lämna Alena. Alena trodde aldrig att Mikael Oskar Andersson skulle lämna henne.

Sådär! Klart! Ha en fortsatt trevlig dag! ????