månadsarkiv: maj 2015

Sara Ebenholts, konstnären!

Hallå hallå allihopa!
Hur mår ni?
Jag mår bra, och jag har en stor skrivarlust!
Hoppas ni har en bra läsarlust, för nu ska jag försöka få den här bloggen på fötter igen!:D
Här kommer min nya serie!

1
Ljudet av gummisulor mot gympasalens golv når mina öron. Basketbollarnas regelbundna dunsar blandas med de oregelbundna ropen som kommer i och med att någon gör mål. Jag sitter på sidan och iakttar. Mia och Emelie springer på varsin plan med varsin boll. Därför är det svårt för mig att veta vilken plan jag ska titta på.

Jag heter Sandra Ebenholts och jag är 17 år. Jag går på gymnasiet och läser det estetiska programmet. Jag vill bli konstnär. Det är ett riskfyllt arbete, jag vet! Men jag satsar allt och väljer att följa mitt hjärta!
Mina stora idoler är Monet, Dali och van Gogh. Monet är nog min absoluta favorit, om jag tänker efter. Hans målningar har alltid inspirerat mig. Impressionismen är så speciell! Bara det att det ser ut som krimskrams när man är nära och det blir så vackert när man är långt borta.

Mr Andersson blåser i visselpipan, idrotten är slut. Skolan är över för idag. Omklädningsrummet fylls snabbt med glada tjejer, varma och svettiga efter dagens basket.
”Sayonara losers”, hör man från Felicia innan dörren slår igen bakom henne. Mia och Emelie blir klara fort och vi går i samlad trupp till skolans cykelställ. Våra cyklar står längst bort i hörnet, under en stor ek som försänker cyklarna i en behaglig skugga. Min vita Monark står mittemellan mina två bästisars cyklar. Mias cykel är tuggummirosa medan Emelies är mörkt blå.
Vi kramar varandra hej då innan vi skiljs åt, Mia ska spela fiol och Emelie ska till sin mamma på Dramaten (som teatern kallas i byn). Jag ska hem.

Jag sätter hörlurarna i öronen och vrider upp Stay with me med Sam Smith på högsta volym när jag cyklar hem över ängarna. Jag möter min lillasyster Alice när jag svänger in mot nästa bys centrum. Jag parkerar cykeln på cykelparkeringen och går in på ett litet fik. Kaffeautomaten i skolan var trasig så jag led av kaffeabstinens under sista lektionen.
Jag hämtar cykeln och trampar vidare till byns restaurang. Det är det mest besökta stället i byn. Jag sparar till en egen bil och jobbar därför där.

Klockan slår sju när jag går ut och låser upp cykeln. Kylan borrar sig in igenom min tunna tröja när jag cyklar hemåt.

Mamma står i köket när jag kommer hem. Pappa sitter vid köksbordet. Båda ser helt knäckta ut. De mumlar knappt tack när jag ställer ner maten på bordet. Jag orkar inte lyssna på när de mumlar några lama ursäkter till varandra så jag ropar till Alice att maten är klar. Sen går jag och plockar undan pappas flaskor som står på diskbänken. Jag lägger alla flaskor i glasinsamligen, alla utom en. Den sista lyfter jag högt över huvudet innan den träffar diskbänken med en sådan kraft att den spricker. Då lyfter jag den igen innan jag låter den falla. Jag upprepar gesten tills flaskan är komplett trasig. Det går en liten stund innan jag inser att jag gråter. Stora, varma tårar smeker mina kinder.
Jag vänder mig och kastar den sönderslagna flaskhalsen på pappa som fortfarande sitter vid bordet, till synes oberörd över att jag slår sönder hans spritflaskor och kastar dem på honom.

Jag stegar ut ut köket, förbi Alice som står stel som en pinne i dörröppningen, rycker åt mig jackan och skolväskan och låter dörren smälla igen bakom mig. Natten utanför är sval och lätt att andas. Det märks att det börjar bli höst. Regndroppar faller. Himlen gråter med mig. Jag tar ett sista djupt andetag innan och låter doften från mammas blommor fylla mig innan jag går ut och låter även grinden falla igen bakom mig.

Cykeln står kvar på garageuppfarten och jag hoppar upp. Jag trampar som om det gällde livet, omedveten om vart jag ska.
men inom mig viskar en liten röst:
”Emelie”.