Ett dagboksutdrag från en tjej i åttan.

Kära Dagbok!

Idag är läget inte som igår. Tror jag. Jag orkar inte bläddra tillbaka och titta. Händerna darrar. Kan knappt skriva. Tårarna rinner. Hoppas ni kan läsa det här. När jag inte längre finns önskar jag att ni kan hitta den här och läsa vad det var som gick fel. Jag vet inte själv, men kanske kan ett par utomstående ögon se saker som inte jag har sätt. För jag vet bara att något är fel. Det är en känsla som jag snart inte orkar med längre. Snart hjälper inte de vita streckan på mina underarmar. Snart räcker det inte att springa tills det känns som om man kvävs, för det går inte att springa ifrån en känsla. Jag önskar att när du läser det här, så ska du veta att det inte är ditt fel, så länge du inte går/jobbar med min skola. Då är det ditt fel. Jag vill att du ska veta det. Om du är någon annan som står mig nära, så har du gjort allt du har kunnat. För även om inte jag har sagt vad som pågår i mitt huvud. Rösterna som pratar med mig, så har du alltid funnits där, och det är det som räknas. Det är inte ditt fel, skyll inte på dig för mitt val. Du kunde inte ana tecknen innan, för jag dolde dem väl. Du kunde inte ha gjort mer, för du har gjort allt som räknas. Du kunde inte finnas där mer för mig, för du fanns alltid vid min sida. Du kunde inte ställt fler eller andra frågor, för jag hade ändå inte svarat dig. Skyll inte på dig för mitt val, för det var jag som gjorde valet.

Kära dagbok. Ta hand om de som lever efter mig. De behöver hjälp. Stöttning, och någonting som hindrar dem från att gå lika sönder som jag gjorde. Låt de även läsa de delar då jag var glad. De behöver det.

Men jag orkar snart inte mer. Det är inte ditt fel. Men alla de som jobbade på skolan, ni borde ha märkt något. Märkt slagen, orden och skratten. Ni borde ha frågat mer om blåmärkena på armarna, om den alltid nedslagna blicken och den gången då en står bit av mitt hår saknades. Ni borde frågat om jag hade kompisar i klassen, och frågat vilka det var när jag sagt ja. Visat om ni brydde er. Och alla er i min årskurs. Ni borde slita er från väggen. Stå upp för de som far illa. Ett litet ord kan göra så mycket mer. Säg hej, säg sluta, säg någonting som kan lysa upp den andres dag.

Ni gjorde inte det för mig.

Imorgon när tåget kommer är jag borta.

Jag älskar er.

Kram

Darling

 

 

Hej!

Jag vill bara säga att det här är totalt påhittat! Det är inte mig som texten handlar om, inte heller om min familj, vänner eller någon annan jag känner till. Det här är bara ren och skär inspiriation.

Hoppas ni förstår det<3

Tove

En varm bris
Fläktande
Svalkande
Välbehövlig

Ett kallt dopp
Svalkande
Somrigt
Välbehövligt

En solnedgång
Sval
Härlig
Sommar

Sommar
Varm
Härlig
Välbehövd

Hej!

Jag lovar att uppdatera saxmordet snart, så fort jag hittat anteckningarna där allt står, haha!

Så länge får ni andra saker, bland annat en dikt om sommaren!

Njut!

Tove

Saxmordet 9

Hej! 

Long time No seen!

Här kommer iallafall ett nytt kapitel!
”Ja?” Den mörka rösten väckte minnen. Så många minnen. En doft av nybryggt kaffe och choklad spred sig i Alenas näsa. Hon visste att hon hallucinerade. Hon var högst medveten om det. Men ändå. Hon kippade efter andan.

”Hej, det… det är jag”, hennes röst var liten. Igen. Precis som förut.

”Alena?”, hans röst var förvånad. Jätteförvånad. Orden fastnade i halsen. 

”Ja… Kommer du ihåg mig?” 

”Älskling…! Klart jag gör! Hur skulle jag kunna glömma dig?”

”Jag vet inte, men du kanske hade gjort det…!” Tårarna trängde upp under ögonlocken.

”Vad är det som har hänt?” 

”Å du skulle bara veta! Sofia är död!”

”Sofia…? Vem?”

”Alexander. Sofia Alexander. Kommer du ihåg henne?”

”Alexander…! Jo men det gör jag! Det var väl hon på andra sidan dammen?”

”Ja”

”Älskling! Hur mår du? Hur vet du det förresten?”

”Vadå?”

”Att Sofia är död? Är det poliser där eller? Vem håller i utredningen?”

”Jag”

”Vad sa du? Jag hörde inte! Du måste prata högre!”

”Jag! Jag håller i den!”, med krafter fån ingenstans skrek hon. Strax efter lade hon på. Rakt i örat på den andre. Hon visste att misstaget redan var skett. Varför hade hon ringt honom?
Dum dum duum!

Vem tror ni det var hon pratade med! Skriv en kommentar! 

Vi hörs

Xoxo

Tove

Saxmordet 8

Hej hej! 

Nytt kapitel!
Sofia Alexanders hus framträdde mer och mer ur grönskan. Trunken skavde Alena Nordströms bara axel. Hon hade varit hemma i stugan och hämtat den. Som polis och forna scout var hon alltid väl förberedd. Den var fylld med allt som kunde behövas vid ett akut polislarm. Gruset knastrade under fötterna på henne. Sandalerna var lätta och gå i. Snart var hon framme vid grinden. Men hon öppnade inte. Magkänslan sa åt henne att det inte var där inne som det hade ägt rum. Hon fortsatte ett tiotal meter längre fram. Där, under eken, låg en späd flickkropp. Det blonda håret låg som en gloria runt huvudet på henne. Välborstat och nyfönat. Hon skulle ju få gäster. Den ljusa sommarklänningen var fint struken. Bilden framför Alena var som ett vackert stilleben. Vackert och skrämmande. För under revbenet satt en sax instucken. Den satt i en vinkel som endast kunde vara riktad mot hjärtat. Att Sofia Alexander var död var det ingen tvekan om. Hon låg i ett hjärta av stenar som låg runt henne. Eken ovanför henne visade upp ett inristat budskap, det hade suttit där i åratal, men det var nog ingen slump att Sofia dött precis här. Budskapet var ett hjärta med en text som löd: Sofia+Alfvar=för alltid!
Alena vände på klacken, mot flickans hus. Grinden stod på glänt, men hon kom inte ihåg att hon rört den. Hon hade ju vänt innan, eller? Visst var det så? Hon var säker, men ändå. Grinden var ju öppen. Det var ju tydligt! Hon nuddade den med handen. Den öppnades ännu mer, gruset var som alltid perfekt krattat. Blommorna i rabatten var slående vackra. En röd hink stod halv undangömd under en grön buske. Obestämd art. Försiktigt gick Alena över gräset, ja hon riktigt tassade, fram till hinken. Den innehöll trädgårdsredskap. De var alla jordiga. Bredvid hinken låg en liten trädgårdsspade. Det såg ut som om personen som använt den suttit i en rabatt längre bort och kastat den. Gissningsvis i hopp om att träffa hinken. Sakta vände hon tillbaka till grusgången. Portklappen bar polerad sedan senast hon varit här. Hon använde den. Steg hördes på insidan. Snart stod Andreas där. Han såg ut att vara nyduschad. Håret var fuktigt och rufsigt och halslinningen på t-shirten var mörk.
”Ja? Åh hej Alena! Är det du?”

”Ja hej Andreas!”

”Vänta lite, jag ska bara ropa på Sofia. Hon är ute och grejar i rabatten! Sofia!” Alena konstaterade att de jordiga trädgårdsredskapen hade fått sin förklaring.

”Andreas! Jag måste berätta en sak! Kan jag komma in?”

”Ja, visst, självklart! Jag ska bara… Sofia! Vart har hon tagit vägen?”

”Andreas! Kom. Nu!”

”Ja ja! Jag kommer!” Han lommade efter Alena in mot köket. Där stod Kerstin och fejade vid spisen. En fantastisk doft hade spridit sig i rummet. 

”Hej mamma! Alena är här. Hon säger att hon måste prata med oss!”, Andreas röst var dov, som om han redan visste vad som väntade. Alena antecknade i huvudet.

”Nämen! Hej Alena! Så roligt att du kunde komma!”, Kerstin hade släppt sitt koncentrerade ansikte. Hon använde det faktist väldigt sällan. Bara när hon var på arbete och när hon läste tidningen.

”Hej Kerstin! Vill ni vara så vänliga att slå er ner vid bordet?”

”Okej. Vart är Sofia? Andreas, hämtar du henne är du snäll?”

”Okej mamma.” Andreas började röra sig mot dörren.

”Nej! Kom och sätt dig. Jag måste prata med er nu! Andreas!”

”Ja?”

”Sätt dig! Det är viktigt.”

”Men Sofia…?”

”Sätt dig!”

”Okej! Okej.” Han satte sig tungt. ”Vad är det som är så viktigt? Varför kan jag inte gå och hämta Sofia?”

”Andreas. Kerstin. Jag måste berätta att… att… Sofia är död!” Tårarna började rinna ur ögonen på Andreas. Kerstin satt stum. Sedan sa hon:

”Har du kallat på förstärkning?” För det var så Kerstin hanterade hemska saker. Rationellt. Metodiskt. Praktiskt. Stängde av känslorna. Alena nickade sakta. Jo, det hade hon ju. Eller nästan iallafall. Det var ju hon som var förstärkningen. Hon reste sig och gick ut på farstutrappan. Lyfte mobilen till örat och la klickade på direktnummret. Signalerna gick fram. Så svarade rösten i andra änden.

Saxmordet 7!

Tja!

Nu är jag tillbaka, efter en skön semester i Mexico!

God jul och Gott nytt år förresten! Hur har ni haft det? Har ni några planer inför det nya året? Här kommer iallafall det utlovade kapitlet!

Vinden blåste lätt i håret. Varmt och fläktande. Alenas virkade schal fladdrade lätt. Hon hade varit där i tre dagar och hade redan kommit in i semestermodet. Långa sovmornar, lätta sommarasallader, ingen stress och press. Allt var perfekt. Hon hade blivit bjuden på fika hos Alexanders. Solen sken. Humlorna surrade. Blommorna doftade. Hon schasade iväg några envisa myggor. Hon tänkte på posten hon fått imorse. På det puderrosa kuvertet som luktat malvor och rosor när hon öppnat det. Det var en inbjudan. Till ett bröllop. Det var väl det enda som sänkt hennes humör den här morgonen. Micke skulle gifta sig! Med en tjej som hette Vilda. Alena kände inte igen namnet. Men hon gissade att det var tjejen som han dejtat även under deras relation. Hon hade inte bestämt sig än om hon skulle gå. På ett sätt så ville hon visa honom att hon inte brydde sig om att det hade ett kraschat förflutna och tänkte gå. Men lagom när hon tänkt tanken kröp sorgen på. Han hade svikit henne. Bedragit henne. Och sånt gick inte att förlåta. 
Telefonen ringde. Hon kunde precis se Sofias hus bakom träden. Hon saktade ner och svarade:

”Nordström?”

”Tjenare! Hur är det? Waldorf här. Hörde att du fått semester!”, hennes nya chefs röst hördes i luren.

”Jotack! Jag gick igår!”

”Ja och sen såg jag på nyheterna imorse. Jävligt bra med den där röran hördu!”

”Tackar tackar. Det är väl bara att ta emot. Men du, mig lurar du inte! Jag känner dig! Vad vill du? Du skulle aldrig ringa mitt på blanka förmiddagen i semestertider bara för att gratulera till ett uppklarat brott! Fram med det!”

”Haha! Jo men det stämmer. Du, det har kommit in ett larm här på kontoret. Någonstans uppe i Bergslagen tror jag. Men hursomhelst. Jag tänkte på dig, har inte du en stiga där uppe?”

”Jo, ja. Nä men det har jag! Men du vet, jag har semester. Okej? Jag har jobbat övertid i ett halvår. Jag har rätt att ha ledigt nu. Remember?”

”Jag vet, men du. Kom igen. Bara det här fallet, du kan väl iallafall se om du hittar något?”

”Jag får se. Vart är det förresten? ’Någonstans i Bergslagen tror jag’ är inte någon särskilt bra förklaring.”

”Vänta lite, jag ska bara hämta adressen.” Alena hörde hur det skramlade i luren, sedan hördes en andfådd röst.

”Jo, nu ska vi se här…” papper prasslade i bakgrunden ”jo, eh, ja! Nu så! ’Ekergatan 27’ nej ’Ekargatan 27’ var det ja! Något du känner till? Enligt personen som ringde är det en ung flicka som mördats. Han kunde inte namnet på henne. Någon du känner?”

”Åh fan! Det tror jag! Jag är faktiskt påväg dit nu! Vem var det som ringde?”

”Vet inte, jo förresten, här! En hundrastare, Börje Johansson. 73 bast. Tror han var sommargäst på campingen. Räcker det?”

”Jo, men tack. Åh fan. Du jag måste sticka, hörs?”

”Eh visst! Är det i dina hoods eller?”

”Ja, men vi ses. Hej!” Hon la på och ökade takten. Hon sprang den sista biten ner mot Sofias hus. Hon tänkte på Waldorfs sista fråga ”är det dina hoods eller?” Ja det är det, och jag tror att jag vet vem som är död!

Merry Christmas… Eller nåt!?

Tjena!

Julen är här! Eller iallafall Lucia. Numera är det officiell en rättighet att bära tomteluva, lyssna på julmusik i bilen och fika med pepparkakor och lussebullar. Vad sägs om en berättelse? Jag lovar förövrigt härmed både dyrt och heligt att jag ska göra klart Saxmordet, men jag ska ut och resa och sen så är det ju Jul! Men jag SKA göra klart den! Tro mig den här ska ha ett slut! Men först, lite Luciastämning!

 

Vinden ven utanför fönstret! Snön som en gång fanns därute är borta. Men inte hoppet om en vit jul! Mamma hade lovat. Det hade hon. Hon svek aldrig det hon lovat. Aldrig någonsin faktiskt! För någon! Hon är en vacker kvinna, mamma. Med axellångt, blont hår. Oftast uppsatt. Hon är lång, nästan två meter. Snäll. Alltid stöttande. Pappa försvann. Mamma säger att han dog i en bilolycka för ett år sen. Men han var borta innan dess också. De var skilda. Mamma saknar honom fortfarande, det var pappa som lämnade henne, inte tvärtom. Kvar stod hon, en 24-år gammal kvinna tillsammans med deras nyfödda dotter, jag. En olycka, men aldrig så älskad. När mamma inte längre hade någon annan familj hade hon bara mig att älska, och mig älskade hon som om det inte fanns någon morgondag.

 

Jag var den enda hon hade, ensambarn som hon var, och utan föräldrar. Det var vi två mot världen.

 

Lucia var här. Vi skulle fira den som vi alltid gjorde. Fika med lussekatter, pepparkakor och glögg. Klä granen. Öppna varsin julklapp, lacka några andra paket. Skicka iväg lite julkort till vår snäva vänkrets. Gå och fönstershoppa på stan. Det var en tradition som vi hade sen… alltid egentligen!

 

”Alivia? Är du vaken?”, mammas röst var mjuk när hon gläntade på dörren, i handen hade hon fikabrickan, dukad som alla år.

”Ja.”, jag vänder mig om, tittar in i mammas glittrande ögon. Men det är något som inte stämmer. Pupillen rör sig snabbt. Hon är rädd. ”Vad har hänt? Varför är du rädd? Du ska vara glad!”

”Jag är inte rädd Alivia, jag är glad! Varför skulle jag vara rädd?” men hennes röst håller inte hela vägen, hon darrar på slutet. Det är uppenbart. Det är pinsamt att hon försöker dölja det. Att hon tror att jag går på det. Jag är inte så dum, tänk att hon faktiskt tror det. Det är som om något går sönder inom mig.

”Sluta mamma! Sluta bara, jag är inte så dum som du tror!”

”Alivia! Jag är inte rädd, jag tror inte att du är dum! Kom nu så att vi kan fika!”

”Du ljuger!” när jag uttalade orden insåg jag att det var sant. Hon ljög. Hon ljög aldrig. Aldrig någonsin! Inte min mamma! Hon hade aldrig ljugit förut. Aldrig! Jag reste mig från sängen och sprang förbi henne. Hon hade svikit mig. Det var oförlåtligt! Jag sprang ut genom dörren och ner för alla trapporna. Jag hörde mamma ropa bakom mig. Jag lyssnade inte. Hon hade svikit mig. Min älskade mamma hade svikit mig. Det var inte hon och jag mot resten av världen längre. Strax innan ytterdörren slog igen bakom mig hördes mammas röst en sista gång:

”Alivia!”

Men jag fortsatte ut i decembernatten. Medveten om vad jag lämnade bakom mig!

 

Sådär! Jag skäms lite nu faktiskt! Jag verkar aldrig kunna skriva något lyckligt! haha! Jaja, nu får vi se på julafton om jag kan få ihop något lyckligt då! 🙂

 

XoXo

Tove

Saxmordet 6

OMG! Vad länge sen det var! Har inte riktigt haft tid, men när jag läste igenom kapitlet funderade jag på: varför har jag inte uppdaterat? Det är ju klart! Jaja, här kommer det iallafall!

 
Alena gick sakta in i köket. Klockan var tre, men hon hade fortfarande inte ätit lunch. Det var så det var där uppe. Man åt när man var hungrig och sov när man var trött. Inget var inrutat i ett mönster som kallas vardagen. Hon satte på varmvattnet. Tog fram äggen. En omelett med en kopp kaffe låter bra. Hon tog fram ost, skinka, oliver och tomater. Började skära. Hon vispade upp äggen. Stekte dem och hade i det hon ville. Saltade och pepprade. Lade upp på tallriken och gick ut på altanen. Det solvarma travet värmde hennes bara fötter. Hon tittade på sina tår. Lite rött lack skulle inte skada. Hon nynnade medan hon hämtade nagellacket.
Hon viftade på tårna samtidigt som drack upp det sista kaffet. Hon njöt av solskenet. Det värmde liksom upp henne inifrån. Hon tittade på utsikten. Tänkte att vilken tur hon hade haft. Först levt livet som singel. Sen träffat Mikael Strandbäck. En charmig affärsman med stor plånbok. Det var de som köpt sommarstugan. Största stugan i området. Med bästa läget. Både bredvid dammen, men ändå med utsikt över dalen. De hade inte fått några barn ihop. Men det var inget som bekymrade Alena. Efter tre år gick det inte längre att blunda för att det knakade i kanterna i förhållandet. De skilde sig. Men Alena fick sommarhuset. Micke fick permanentboendet. Men det gjorde inget. Det var ändå lite för långt bort till polishuset för att Alena skulle känna sig helt trygg på helgerna eller när hon inte hade ett fall, skulle det komma ett nödsamtal, skulle hon ha alldeles för långt. Det var väl en av anledningarna till att det inte funkade. Jobbet. Som polis jobbade hon ständigt, och hade ytterst svårt att slappna av. Micke var egenföretagare, med jobbet ständigt i huvudet. När han jobbade fick man inte störa, han hade ofta långa telefonsamtal mitt i natten. Och Alena som jobbade hårt på dagarna blev väckt av deras högljudda röster. Hon blev arg. Grät. Bad att han skulle flytta kontoret till andra sidan huset. Men inget hjälpte. ”Det var ju bäst täckning bredvid sovrummet!” Påstod han gång på gång. Det var inte sällan som hon vaknat trött och grinig. Men då jade han funnits där. Ordnat frukost på sängen, röda rosor på dörrhandtaget och en öppen famn.
Det hade bestämt sig för att skiljas kvällen efter att smällen hade kommit. Alena hade kommit på Micke och en annan tjej. Det var en kväll när det var tänkt att Alena skulle jobba sent. Det var ett bankrån som gått överstyr och Alena var den som höll i brottet. Kvällen innan hade hon legat nerbäddad med förkylning. Därför hade hon extra mycket att göra nu. Men när hon kom dit satt hennes chef på hennes kontor. Han tittade bekymrat på henne. Alenas ansikte var glåmigt och hon var svart under ögonen. Hennes kropp hade inte velat gå upp ur sängen, men hennes huvud hade stressat upp sig vid tanken på allt arbete som väntade på skrivbordet.

”Alena! Vad gör du här? Du ska ligga i sängen och sova. Du är sjuk! Gå hem.” Alena hade inte orkat säga emot. Hon hade värt på klacken och gått ut genom dörren igen.
Men när hon kom hem hade hon fått sig en obehaglig överraskning. Micke och en annan tjej satt i soffan. På bordet stod vinglas och tallrikar med rester av kinamat. Alena hade blivit förbannad och ryckt upp tjejen ur soffan med en styrka hon inte visste att hon hade. Hon hade slängt in henne i ett hörn och slagit till Micke som satt kvar, chockad i soffan. Det var bara en örfil, men det var enda gången som hon slagit till någon sen mobbarna i skolan. Den förföljde henne fortfarande. Tjejen hade rest sig vinglande upp och tittat frågande på Micke. Han hade tittat på Alena.

”Eh! Skulle inte du jobba sent idag?”, hasplade han ur sig.

”Nej! Men om jag hade gjort det, är det en ursäkt till att ta hem… såna här?”, hon hade skrikigt, gormat och slagits. Ändå var det svårt för henne att förstå vad som hände när han reste sig och följde tjejen ut genom dörren. Hon trodde aldrig att han skulle lämna Alena. Alena trodde aldrig att Mikael Oskar Andersson skulle lämna henne.

Sådär! Klart! Ha en fortsatt trevlig dag! ????

Saxmordet 5

Hejhej!

Nu är jag tillbaka igen! Med ett nytt kapitel. Men innan ni får lösa det så måste jag bara säga att jag behöver en vecka till för att skriva klart den och kunna knyta ihop det på ett bra sätt! Så slutet kommer nästa söndag, inte denna vecka! Så, varsågoda!

Alena Nordström vaknade i sängen med det kritvita spetsöverkastet. Solljuset sipprade in genom en glipa mellan gardinerna. Hon hade sovit bättre än på länge. Igår hade hon inte rört sig utanför tomten sen hon kom fram. Hon hade städat och rensat ogräs. Enda gången som hon gick utanför den lilla gången som skilde hennes tomt från omvärlden var när hon satte sig i bilen och åkte och handlade. 
Alena gick upp och satte på kaffepannan. Hon bredde sig ett par mackor och gick ut i solen med sin kaffekopp välplacerad i handen bredvid mackorna. Hon satte sig i sin älskade solstol. Tittade ut på dammen som krusade sig under den stillsamma sommarbris som lekte i luften. Alena välkomnade den. Den påminde om att det var sommar på landet. Alena älskade den känslan. När frukosten var avklarad gick hon in och klädde på sig. En tunn, skir, vit blus och ett par ljusa jeansshorts. Hon satte upp sitt axellånga ljusa hår i en tofs och satte flipflops på fötterna. Hon hängde sin lilla läderväska med fransar och lång rem över axeln och gick ut. 
Enligt gammal sed här uppe var det mycket artigt att hälsa på hela grannskapet under andra dagen av sin vistelse. Första dagen var man oftast hemma och städade, packade upp, åkte och handlade och donade. Därför var det nu dags för Alena att göra som alla andra. Med lite tur kanske hon skulle bli bjuden på kaffe och fika. 
Hon vandrade runt bland husen. Men husen närmast Alenas stod tomma. Hon bestämde sig för att utvidga sin runda lite och kom in på den lilla promenadstigen runt dammen. Det första huset var rött med svarta knutar. Ganska likt Alenas när allt kom omkring. Hon knackade på och dörren öppnades av Alfvar Häggkvist. Han var en ung kille som semestrade här uppe i stugan med sin familj. Det var allmänt välkänt att han och Sofia hade varit ihop i flera år, men hur det hade tagit slut var okänt. Det ända som hade sipprat ut var att det hände vid stora eken vid dammen strax utanför Sofias tomt. Där hade de ristat in Sofia+Alfvar=sant i ett hjärta. En sax hade också varit med i bilden, men hur var fortfarande ett mysterium som alla var nyfikna på. 
”Hej Alena!”

”Hej Alfvar!”

”Vad gör du här?”

”Nä, jag är bara här och hälsar enligt sed, du vet!”

”Ja just det! Hur länge är du uppe då?”

”Nä det vet jag inte! Jag får se. Hela semestern kanske! Du då? Vad gör du här uppe?”

”Ja men du vet, morsan o farsan ville upp till stugan, o de ville ha mig me’! Så man va ju tvungen o ställa upp!”
Hans värmländska ådra satt kvar, även fast han försökt träna bort den. Alena fortsatte vidare när hon har pratat klart med Alfvar. Nästa hus var en liten vit stuga. Alena visste att det var någon nyinflyttad, men hon har inte hunnit hälsa än. Hon knackade på lite försynt, osäker på hur nykomlingen skulle ta det.
”Oui?”, en söt flicka på kanske 23 år öppnade dörren. Det var tydligt att hon var förvånad.

”Eh… hej? Jag heter Alena Nordström och bor lite längre bort. Jag kom igår och går runt och hälsar på alla idag.”, Alena bet sig i läppen. Arg på sig själv över att hon kanske skrämt flickan. Men hon bara log och fortsatte som att Alena inte hade betett sig som en klumpeduns.

”Ah! Me Oui! Jag ’eter Aurélie och jag kommer yfrån Frankryke. Jag ’oppas att vy ska lära känna varandra! Vyll dy komma yn på en kopp kaffe?”, som den kaffeälskare Alena var så tackade hon inte nej. Vem vet? Hon kanske skulle kunna bekanta sig med denna flicka med kraftigt bruten svenska. 
Aurélie öppnade dörren och lät Alena stiga in i en ytterst söt och pimpinett hall. Inredningen gick i mörkgrönt och vitt med murgrönor i fönstren. Huset var som alla andras: ganska litet. Men det här slog nog alla rekord. Det var bara ett rum plus en hall och en toalett. Det stora rummet agerade som kök, matplats, vardagsrum och sovrum. Allt bar inrett i mörkgrönt, vitt och djupt blått. Överallt stod murgrönor och rosa rosor. Förbluffad över att någon faktiskt kunde bo så här såg Alena sig omkring. Åreli eller vad hon nu hette stod borta vid diskbänken och grejade med det hon kallade fika. Kaffe fanns det iallafall. Men ingen bulle. Istället fanns där några små färgglada, ja pastelliga, kakor med någonting emellan och så fanns det också några trekantiga bruna saker som såg ut som piroger. Men Alena var ganska säker på att det inte var piroger. Iallafall inte i denna fransyskas lilla stuga. 
Aurélie gick ut genom en nätdörr. Alena följde efter. De kom ut i en trång trädgård med höga häckar på sidorna. Det fanns två träd, en ek och ett äppelträd. Mitt i trädgården stod en liten, liten grupp med utemöbler. Det var dit de var påväg. De satte sig på stolar på varsin sida det lilla bordet. Aurélie hällde upp kaffe i porslinskopparna. Men när hon tog upp mjölkkannan och höjde den över Alenas kopp hejdade Alena henne. Hon ville ha sitt kaffe svart.
”Men…! Det yr jy tradition y Frankryke. Dy kan inte tacka nej!”

”Nähä? Men nu gör jag det! För här i Sverige så dricker vi vårt kaffe svart! Så det så!”, Alena kände med en gång att hon hade något emot den här fransyskan som kom hit och trodde att hon var något. Mjölk i kaffet! Pyttsan! 
Alena reste sig, tackade artigt (eller inte) för fikat, och gick ut igen. Hon ruskade på sig och fortsatte gå på promenadstigen bredvid dammen.
Nästa hus var Beata Rudströms. En äldre dam som som varit aktiv i svenska armén i mer än 30 år. Hon är blind på ena ögat, sägs det iallafall, och är halt på ena benet. Numera var hon ytterst kramgo, men ytterst korrekt och bestämd. Hon var änka sedan länge, men på utsidan var det ingen sorg. Alena knackade på den ljusa trädörren. Beata öppnade snabbt.
”Ja hallå? Nej men hej Alena! Det var länge sen! Kom in på kaffe och bulle. Kaffet är svart förstås!”, Beata pratade lika mycket som Alena hade gjort hos fransyskan. Men nu var det ingen som blev skrämd. Det var lika rättframt som alltid här. Alena tackade och gick in i Beatas välstädade hall. Beata var en av de få som bodde här på heltid. Men ingen var förvånad. Beata var inte som någon annan. På ett bra sätt. De gick in i stugan och kom fram till ett uppdukat fikabord. Här var man alltid redo för besök, med fika därtill. Och man hade alltid koll på alla, och vilken färg de vill ha på kaffet. 
”Jaså minsann! Du är här nu! När började semestern?”, sa Beata när de hade satt sig. 

”Igår. Men fick tråkigt så jag tänkte att jag åker upp hit tidigare än planerat”

”Jaså minsann.”, sa Beata och smackade med tungan. 

”Mycket har hänt sen senast…!”, tillade hon sen eftertänksamt. ”Vi har en nyinflyttad! Aurélie tror jag det var. Fransyska. Efternamnet har jag glömt! Har du träffat henne?”, sin vana trogen inom sitt arbete så lyssnade Alena utan att avbryta, och helt enkelt låtsas som om hon inte träffat flickan. Vem vet, lite nya uppgifter skulle nog inte skada. Kanske skulle hon få reda på något av värde! Därför svarade hon:

”Va? Nä! Vart har hon flyttat in?”

”Grändstugan! Du vet? Lilla huset som ligger här bredvid? Bredvid Alfvar?”

”Ja just det! Har Per och Gunilla flyttat tillsist? Fick de det sålt?”

”Ser så ut! Men du! Hon är så snobbig! Mjölk i teet ska hon ha också, jäntungen! Inget hyfs!”, att Beata var irriterad gick inte att ta miste på. Alena kände sig nöjd med att inte vara den enda som var irriterad över kaffegrejen! Efter ett långt samtal med mycket skvaller reste sig Alena upp. Hon var ju faktiskt tvungen att hälsa på sista huset på promenadstigen. Sofias. 
Alena gick långsamt förbi den välklippta häcken. Solen sken. Fåglar kvittrade i träden. Hon njöt. Hon kom fram till den vackert snidade järngrinden. Hon greppade handtaget och öppnade. Den gnisslade lite i sina gångjärn. Men inte så mycket. Hon gick över grusgången och fram till den svarta dörren med portklapp i form av ett lejonhuvud. Hon knackade på och snart stod Sofia i dörröppningen. Det ljusa håret stod som en gloria runt huvudet och skimrade likt guld i motljuset. Hennes mun var smultronröd och ögonen klarblåa. Att hon var vacker var ett faktum, och det var inte svårt att se varför Andreas hade blivit förälskad i henne. Snart stod han bakom henne igen. Viskade något i hennes öra. Hon fnittrade. 
”Kom in!”, sa hon. Och Alena steg på. Vid verandabordet satt Kerstin. De hälsade på varandra. Men något längre prat blev det inte. Kerstin satt och läste tidningen, av deras många fikastunder ihop visste Alena att Kerstin inte ville bli störd när hon läste, och det förälskade paret hade bara ögon för varandra. 
Efter ett tag bestämde hon sig dör att gå, och när grinden slog igen hörde hon Sofia fnittra en sista gång

Så! Vad tyckte ni? Skriv en kommentar! Vi ses!

//Tove

Saxmordet 4

Hej!

Nu har jag äntligen skrivit klart del 4. Jobbat länge med den. Kommer ej uppdatera i helgen, är borta. Men jag hoppas att ni klarar er ändå!

Alena kokade sitt obligatoriska kaffe och gick och satte sig på uteplatsen. Här kunde hon sitta och titta på grannarna och dammen där man kunde bada. Det stökades borta hos Alexanders. De hade visst gäster. Sofia Alexander (yngsta dottern) sprang fram och tillbaka med brickor, dricka och mat. 

Alena gissade på att Sofias pojkvän var på besök. Det hände att han hälsade på henne ibland några gånger om året. Men som Sofia sprang skulle man gissa att även hans familj var på besök. Alena hade aldrig träffat dem. Men Sofia var en trevlig och rar flicka, det visste Alena då de hade fikat mycket hos varandra. Sofia kastade en stressad blick ut över dammen, och fick syn på Alena där hon satt i sin solstol med de skotskrutiga flanellbyxorna på. Hon höjde handen och Sofia vinkade tillbaka. 
Plötsligt kom en mörkbrunett till kille fram till Sofia och lade armarna kring hennes midja. Tittade åt det håll som Sofia tittade. Han fick syn Alena. Hon anade ett släktdrag hos honom som hon tyckte att hon kände igen. Mörkbrunt, halvlångt hår. Några stora vågor. Att ögonen var mörkt bruna, nästan svarta gick att se även på det här avståndet. Även på det självklara sättet han rörde sig på fick Alena att börja undra. Var kände hon igen honom?
Då kom en medelålders kvinna fram till det lyckliga paret. Hon hade liksom sonen mörkbrunt hår och svarta ögon. Men hennes hår var stramt uppsatt i en stram knut i nacken. Paret hade lösa semesterkläder på sig, men kvinnan hade en nästan militärisk klädsel i chiffergrå dräkt med kavaj och en perfekt struken vit blus. Ett tunt, nästan obefintligt, nät med rynkor prydde Hennes välmejslade ansikte. Hennes mungipor pekade som vanligt neråt. Det var ingen nyhet. Och trots att en hel damm skilde dem och Alena åt så kände hon igen kvinnan. Det var Kerstin Nit, arbetskollega till Alena. Hon hade också fått semester igår. Sofias pojkvän var ingen mindre än Kerstins son Andreas Nit.

Saxmordet 3

Hejhej!

Ledsen för att det inte blev något kapitel igår. Hade inte tid då jag var borta hela dagen. Här kommer iallafall nästa del.

Alena myste medan hon tittade på sig själv som pratade i tv-rutan. Det var hennes sista fall innan hon fick sin utlovade semester. Hon hade jobbat övertid så länge och så mycket att det nästan kändes lite tråkigt. Mitt i stan, men ändå inget att göra. Varför inte åka ut till stugan? Jo, så fick det bli. Med ett ryck började hon plocka ihop frukosten och stängde av tv:n. Nu skulle här packas. Hur länge skulle hon vara borta? Äh, varför inte hela semestern? Här hemma fanns ändå inget att göra. Skulle säkert inte finnas lite längre in på sommaren när ännu fler hade semester och åkte bort.

Alena packade ner nästan hela sin garderob, som visserligen var ytterst liten då hon mest gick i samma kläder. Men nu skulle det både ner svala kläder, varma kläder, regnkläder och badkläder. Kläder för alla väder alltså. Skor skulle också ner, och sommarläsning. Sen skyndade hon ut i bilen. Hon hade ingen mat hemma. Hon fick handla när hon kom fram. Hon stuvade in väskorna och sig själv i bilen innan hon började köra mot stugan. 

Djupt inne i skogen låg den. En söt, röd stuga med två plan, vita knutar och snickarglädje. Hon parkerade den blåa Volvon på gården och gick in. Solljuset flödade in genom de tunna linnegardinerna. Alena konstaterade nöjt att hennes nya röda pelargoner skulle trivas förträfflig bra i fönstret. Hon gick in i sovrummet på bottenvåningen och såg att spetsöverkastet fortfarande var kritvitt och att blommorna i fönstret hade klarat sig. Äntligen semester.